Den lille förhandlaren

Vi har alla våra styrkor. Själv är jag inte road av att behöva diskutera priset med försäljare utan tycker egentligen ganska illa om sånt lurspel som det ju är. Det innebär naturligtvis inte att jag kommer undan det, särskilt inte på jobbet. Hemma är Jonas den som sköter de flesta offertförfrågningar och prisdiskussioner, delvis eftersom han tycker det är kul (inte alltid men i jämförelse med mig så), delvis eftersom han är bättre på det. Så är ju förhandlingar hans jobb också. 

Men nu är ju Arvid dryga tre och har kommit på att man kan få sin vilja igenom om man bara lägger fram det rätt. Och det är tydligt att han ärvt sin fars förmåga. Som i eftermiddags när vi lekte på hans rum:

-Jag börjar inte leka med gosedjuren förrän vi plockat undan tågbanan.

-Jag passar lillebror mamma så kan du städa tågbanan. 

Smart kille. 

Annonser

Bake off?

Jag tänkte det var dags att ha kanelbullar på kalas igen. Har ju varit en liten paus sen Arvid fyllde två tror jag. Problemet är bara stressen på kalasdagen. Så denna gång provar vi något nytt: bake off. Jag tänker om man gör alla steg fram till jäsningen av de utbakade bullarna och då sätter in dem i frysen och sen får de jäsa när de tinar. Och därefter in i ugnen så får vi nybakade bullar utan att hela förmiddagen blir kaos! (Eller det lär den ju bli ändå med två småbarn, men lite lättare iaf.)

Nu kanske vän av ordning undrar hur jag tänkt genomföra detta rent praktiskt. Åtminstone om denna vän någonsin har öppnat vår frys som nu återigen är laddad med många liter rabarber- och fläderblomssaft. Men ta det lugnt. Det är förberett på bästa sätt! Vi har nämligen köpt en till frys! Ett helskåp av icke no frost dessvärre men det kostade en spottstyver och inhandlades av en granne. Så nu står det i källaren och väntar på att fyllas med allt jag kan hitta på. 

Hur det går med bullarna får jag återkomma till, men jag har höga förhoppningar!

Älskade ettåring

Idag fyller min underbara, finfinaste lillpojke ett år. Ett helt år. Ett absolut fantastiskt år har jag haft med min blonda, lockiga grabb. Han är en sån glad liten kille som skiner upp så fort brorsan springer (enda sättet att transportera sig om man är tre) in i rummet eller det kommer en låt på radion.


Brorsan är som sagt den stora idolen. Det finns inget han gör som inte är att apa efter, även om det inte alltid går så bra. Tur då att Arvid är en sån snäll storebror som gärna hjälper till.


Han gungvingelstår så gott han kan och hade nog klarat att ta sina första steg på egen hand om han bara inte tänkte på vad han gjorde. Snart så kommer det nog. 


Jordgubbar är bland det godaste som finns tycker han och säger nam nam så fort han ser ett rött bär. Reaktionen när det blir tårta idag lär vara snarlik, om han inte visar ännu mer entusiasm vill säga!


Lille Adrian har vuxit så fort. Det går knappt att ta in att han knappt är en bebis längre. Mitt älskade lilla barn!