Att gå av på mitten

Lite så känns det nu. Tre veckors hostande och fram-och-tillbaka-febrande på den lille. Och sen en överaktiv storebror som bonus. Imorse var klockan ställd och tanken att åka till vårdcentralen. Då har plutten 37,5 istället för runt 39 som de senaste dagarna. Förhoppningsvis håller han sig så annars åker vi till vårdcentralen efter lunch när de har öppen mottagning igen.

Vår vårdcentral har ju det fabulösa systemet där man samlar alla sjuklingar i ett trångt väntrum där man snällt får vänta på sin tur till sjuksköterska som gör en bedömning och sen vänta på läkare. Härligt nog smittas alla pensionärer som ska till provtagningen ner samtidigt. Så de som inte redan är sjuka när de kommer blir det inom kort. Praktiskt.

Om Adrian har en frisk dag (feberfri) idag så bokar vi resa till Thailand två veckor och åker på lördag. Tror att barnen, och vi vuxna, hade behövt lite andrum från kyla och konstanta sjukor. Nu är mitt tålamod i botten och Arvid understimulerad till tusen och Adrian ledsen och gnällig konstant. Sådär kul.

Annonser

Den lille sjuke

Han gick från att vara pigg och glad på morgonkvisten till ledsen, sjuk och febrig vid lunchtid. Hur går det till? Som vuxen brukar det gå mer gradvis, men med barn räcker det att blinka så hostar de tills de kräks rakt över en.

Vi hade grannarna över på mat och vin igår. Första gången på de tre och ett halvt år vi bott här som vi bjöd in. Trevligt var det. De är kul folk de flesta av dem. Sent blev det. Halv två kom jag i säng och sen skulle Adrian upp vid sex. Kvart i sju hade Arvid också vaknat så då kapitulerade jag och vi satte oss framför Dora. Då mådde grabben utmärkt (eller snorade och så gjorde han ju) och lattjade runt i sina partykläder från gårdagen. Några timmar senare kom sjukan ikapp honom. Vet inte hur många gånger han hostkräkts nu. Stackarn.

Om han inte blir bättre får det bli vårdcentralen på måndag. Nu är det ca tre veckor han hållit på så här från och till. Han orkar knappt hosta och har ont när han ändå gör det. Man blir ju rädd att han åkt på något mer och kanske börjar få lunginflammation. Nu sover han i alla fall och får förhoppningsvis några timmars sammanhängande sömn åtminstone. 

Apropå det här med läskiga barnböcker

Alfons och odjuret har jag ju skrivit om förut. Vad gäller visningen av filmen på den där förskolan har jag förstått att det inte bara var mardrömmar hos barnet som debaclet handlade om. Problemet var tydligen upprepade filmvisningar för barnen utan kontext eller diskussion kring innehållet. Film som barnpassning alltså. Och det rimmar ju inte så väl med uppdraget förskolorna har nuförtiden.

Men nu var det böcker vi talade om och då har jag läst en bok för Arvid som innehöll betydligt läskigare saker:

IMG_6589

Renovering och förkylningar och sånt

Jodå, livet fortskrider som vanligt här hemma. Vi ska ju ha renoveringsstopp ett år är tanken, men först måste vi bara färdigställa en massa grejer.. Det är inte mycket kvar nu dock. Ommålning av hall och byte av lister på sina ställen. Det kommer inte bli perfekt, men mer än bra nog för att kunna ta det lite lugnt med gott samvete.

Om jag tar mig samman kommer det ett gäng före-efter-inlägg också. Det är bara det att det är så meckigt att ta bilder eftersom man gärna vill att det ska vara städat och att till exempel speglar funkar som speglar och inte ser ut som att polisen varit på plats för att ta fingeravtryck på diverse små familjemedlemmar. Och så är det inte helt lätt att ta vettiga foton heller. Särskilt inte om man som jag är lat och inte orkar sitta med dem i photoshop för att ljusa upp och ha mig. Så jag lovar inget.

Annars är det förkylt hos Arvid i synnerhet. Vi får se om det blir förskola för honom imorgon. Förhoppningsvis gör en natts sömn susen. Adrian är också snorig, men på bättringsvägen nu känns det som. Han har väl inte tid att vara sjuk nu när han precis kommit på hur man reser sig upp och står själv.

Det här med förskola

När Arvid var ny ställde vi honom i kö till en privat förskola i området samtidigt som de kommunala. Dem hörde vi noll från fram tills nu när han blev erbjuden plats i maj. Stress, stress, stress på det. Hur göra? Det privata alternativet var nämligen ursprungligen vårt förstaalternativ med tanke på läget med Bulltoftaparken som granne och att det ligger bara några kvarter bort från oss. Också trevligt om han får gå med några av sina kompisar när han börjar skolan. Samtidigt är vi ju på det stora nöjda med Junibacken.

Så var vi och besökte förskolan för att se hur den kändes och om de kunde garantera en plats till Adrian i höst också. Det kunde de. Men. Känslan var inte hundra. Jag frågade om hur de arbetade pedagogiskt och hur de jobbade med färger till exempel. Jodå, de har ett rum där de stora barnen kan plocka fram färg och måla när de vill. De små fick fröknarna vara med när de skulle måla. Inte riktigt vad jag åsyftade nej.

Det kändes mer så som dagis var när man själv var barn. Det var ju inget fel på det, men nuförtiden jobbas det ju mer aktivt med barnen och deras kunskapsinlärning. Så det var inte en självklarhet för oss att skriva på för byte av förskola utan bad om betänketid. Vår granne är förskolechef i en annan del av stan så jag passade också på att fråga henne och hon bekräftade mina misstankar. Mycket god omsorg om barnen (de hade själva haft sina barn där), men att det pedagogiska släpade efter.

Den enda förskolan hon visste som har särskilt gott rykte i området var Junibacken. När jag då sade att det är där Arvid går nu menade hon på att hon själv inte skulle ha flyttat sina barn därifrån. Syskonförturen funkar dessutom menade hon på. Åtminstone om man har önskat datum vid terminstart. Så nu lutar det åt att Arvid får stanna med sina kompisar och bra fröknar ändå.

Inte lätt det här med förskolor. 

8 månader!!

Den lille söte är åtta månader idag tro det eller ej. Jag kan i alla fall knappt tro det. Hur har han blivit så stor? Det är inte långt tills han har bemästrat krypandet som det ser ut nu. Fram tar han sig lite halvsittliggkrypandes än så länge och det funkar ju smidigt för oss vuxna som vet på ett ungefär var han är om man lämnar honom en minut eller två. Annars är det att resa sig mot saker som är grejen. Det är ett steg kvar på den vägen med, men försöken är många och aktiva!

Firandet har kanske inte varit jättestort idag, men jag slängde ihop en tårta av en choklad- och en sockerkaksbotten jag hade i frysen. Lite snabb krokant på hackad mandel och hasselnötter i stekpannan som jag klickade ut på bottnarna. Sen vispad grädde jag blandade med turkisk yoghurt så det inte skulle bli så sött. Därefter i med hallon och blåbär och sen fylla tårtan och bre runt om. Lite blåbär på toppen så var det klart. Inte lika avancerat som alla Arvids tårtor, men men.

IMG_6574

Små saker

Det är mysigt att göra saker på tumanhand. Arvid och jag har inte så många såna chanser i vardagen, men ibland passar vi på att åka och handla på maxi och liknande bara han och jag. Det kan låta som ett halvdant ändamål för mor-son-tid, men det funkar bra. Det är bara vi som ska åka, lillebror får inte följa med. Inte pappa heller. Bara Arvid och mamma. Så vi åker iväg, tar en kundvagn, hämtar scannern och sätter igång. Ibland tar Arvid hand om att läsa av varorna, ibland sitter han i själva vagnen och tittar. Så kör vi omkring och bockar av listan. Ofta får något han vill ha komma med hem också. Sist var det havre fras.

Inte så glamouröst eller häftigt, men även småsakerna som att just handla kan vara värdefulla i relationen.IMG_6328