Solidaritet 

Jag tittar på Djungelboken med Arvid medan Adrian sover. Filmen är visst lite läskig så man måste sitta i mammas famn. Mysigt. 

Så mycket som inte är det dock i Sverige och världen. Läser på etc.se om en pojke som nekas plats på en privatskola för att han har adhd. En diagnos som gör honom mindre värd rent pengamässigt och därmed oönskad. Avskyvärt. Men det är ju ett sånt samhälle vi har skapat med den ökade individualismen där allt handlar om att tillskansa sig så mycket som möjligt oavsett på vems bekostnad.

Jag är inte någon mönstermedborgare själv. En småsak, men ändå, varför valde jag att trycka på pantknappen och inte välgörenhet när jag pantade några flaskor igår? 7 kr. Så lite att jag inte ens kom ihåg att lösa in kvittot i kassan. Jag kunde ju åtminstone ha gett det till tiggaren utanför affären. 

Jag skänker till någon organisation via autogiro varje månad. Minns inte vilken, men det är nog Rädda Barnen eller kanske Röda Korset. Unicef får pengar när det är presentdags till folk som har allt och mamma fick en förlossning i Kenya tror jag det var i Mors dagspresent. När någon akut kris som Haiti, jordbävningen i Pakistan eller liknande kommer upp på agendan ger jag en hundring eller två. Men vad är det i slutändan? Försvinnande lite av vad man egentligen kunnat.

Åter till barn med npf-diagnoser. Jag kommer säkert vara förbannad och skylla på barnet och hens föräldrar när hens beteende går ut över mina barn i skolan. Och det även om jag vet att det är skolans resursbrist eller pedagogik som är det egentliga problemet. Det finns ju inte utrymme för ”stökiga” barn i dagens stora elevgrupper.

Jag minns vilka som var bråkiga och högljudda i skolan och som idag säkert fått en diagnos. Men så länge vi inte var fler än runt 20 barn och hade utrymme nog i klassrummet gick det ju ändå bra. Om man trycker in närmare 30 ungar i ett litet klassrum med dålig luft ber man dock om problem oavsett om det finns någon med svårigheter eller ej.

Det är bara att hoppas att folk påminns om begreppet solidaritet och utövar det i praktiken så vi kan ge våra barn en bättre framtid vare sig det är på hemmaplan eller i en konflikthärd någonstans ute i världen. 

  

En reaktion på ”Solidaritet 

  1. Pingback: 2015 – del 3 | kattdagis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s