Måndagar

Måndagar är tuffa dagar för de allra flesta. Vardagen är igång igen och eventuella sovmorgnar är definitivt att glömma, man förväntas prestera i skola eller på jobb och det är fem dagar till helg igen. Som föräldraledig är det ju inte riktigt likadant och med en två och ett halvtåring på det infaller ”ledigheten” när det stora barnet är i förskolan. Det är då man kan andas ut lite och koncentrera sig på att få den lille att sova ikapp den sömn hen förvägrats av sitt storasyskon.

Arvid är ju lite så att han har svårt att låta Adrian vara någonsin så sömnperioderna blir inte så långa och sammanhängande som han kanske hade önskat egentligen. Och det kan vara ganska jobbigt för en som förälder också. Det blir ett evigt vaggande och vyssjande av den lille samtidigt som den store behöver uppmärksamhet och fokus. Att försöka resonera à la om du låter lillebror vara så han får sova kan vi leka utan att han stör bara du och jag funkar liksom inte.

Sen är ju Arvid sjukt uttråkad på en när måndagen kommer. Han har ju förskola tisdag till torsdag så måndagen är fjärde dagen som han bara har sina päron att hänga med, och då bara ett av dem dessutom. Den tråkigaste till råga på allt, hon som bara ammar och byter blöja på lillebror hela tiden. Så måndagar kan lätt bli en kamp från början till slut från alla håll.

Idag var en både-och-dag, men på det stora hela en bra dag. Vi fick handlat utan bråk och sen åts lunch glatt innan Arvid till och med sov middag i rimlig tid. Och när han vaknade hade farmor kommit och jag städat hela nedanplan med lillebror sussandes i sjalen. Tre miniyoghurtar senare och han ville inte ens ha kaka när vi skulle dricka kaffe.

På kvällen ”jobbade” han. Det är viktigt det här med att ”jobba” för Arvid. Det finns inte att en av hans föräldrar gör det utan att han ska vara med. Att jobba kan vara alltifrån att ta hand om tvätten till att renovera fönster eller klippa gräset. Laga mat tycker han inte är inbegripet i det dock. Inte heller rensa ogräs. Så han verkar ha förstått klassiska könsrollsuppdelningar hyfsat bra redan (förutom tvätten då, men där handlar det nog mer om att det är spännande att gå ner i källaren). Idag fick han dock verkligen jobba när han hjälpte Jonas måla listerna på ett av blyfönstren. Färg på kinden och allt hade han efteråt. Blev han mycket stolt när han upptäckte.

DSC00162

Annonser

Tredagarsfeber för en 33-åring

Så risig jag var förra veckan. Jag fick ju mjölkstockning, men den gick över snabbt och förhållandevis lätt. Redan dagen efter var jag bra igen. Från den i alla fall. Istället åkte jag på migrän och feber. Det var sådär muntert att ha. Lyckades göra lite ärenden som att misslyckas med att öppna bankkonton till mina barn och med bättre flyt köpa de sista grejerna till kalaset.

Allteftersom dagen förlöpte ökade både huvudvärken och febern dock citodon till trots. Så några förberedelse till kalaset i övrigt var det inte tal om. Lade mig före nio på kvällen och somnade som en stock för att vakna mitt i natten och med ett härligt migränillamående ta mig ner för trappan till köket och mitt fina rör brustabletter. Två stycken i ett glas vatten och sen ett glas vatten till och upp till sängen igen. Hjälpte lite efter ett tag och till slut somnade jag om igen.

Lördagen däremot var bara ren misär. Jonas ville jag skulle ta hand om båda barnen så han kunde måla räckena på balkongen. En liten detalj som kommer göra mycket för huset och hade varit fint att ha till kalaset. Så blev det dock inte, utan han fick ta en nyammad nyföding och Arvid och underhålla dem bäst det gick medan jag låg kvar utslagen i sängen. Citodon innehåller ju paracetamol så med dem sjönk febern till dryga 38 grader, men huvudet gjorde de inte mycket effekt på.

På eftermiddagen fick Jonas åka iväg till helgmottagningen med Arvid som fått en infektion i snoppen och jag och lillen var kvar hemma. Då klättrade min feber över 39-gradersstrecket trots att det inte varit så längesen jag tagit tabletter och huvudvärken var lika illa som innan jag tog dem. Då kände jag mig liten och ringde mamma och undrade om jag inte kunde ta något mer. Om det inte varit för amningen har jag koll på vilka piller man kan kombinera ganska väl, men det är ju så noga med vad man får ta och där följer jag råden så gott jag kan.

Snyftade lite i telefonen gjorde jag också. När man är sjuk utan några symptom och mår uselt blir det lätt så. Särskilt om man har allt kvar att göra inför ett namnkalas dagen efter. Mamma rådfrågade fass och den där andra tjänsten som sjukvårdspersonal har tillgång till och jag fick ta en ipren. Fantastiskt effekt på den var det. Tog inte lång tid förrän jag fungerade igen. Inte på topp, men tillräckligt för att lösa de mest kritiska momenten.

Och sen sov jag och vaknade som vanligt, men sliten och kunde få tillräcklig ordning på kalaset och viktigast av allt behövde inte ställa in. Nu är jag klen igen, men det är en förkylning så det är inga konstigheter.

Surt sade jag om körsbären

När Arvid hade sitt namnkalas planterade vi ett plommonträd. Victoriaplommon var det. Hur lätt som helst att få tag på. Bara att åka inom närmsta plantskola (nåja, kedja) och köpa ett. Denna gång inte lika lätt. Det råkar ju vara så att Adrians namnkalas inföll en och en halv månad senare på säsongen än Arvids så det var inte välja och vraka som gällde direkt.

Vi hade bestämt oss för ett bigarråträd med svarta, stora frukter. Första försöket var på Blomsterlandet här i krokarna, men där var det obehagligt tomt i just det facket. Istället fanns det hur många andra sorters sur- och sötkörsbär som helst. Till och med någon sort de kallade bigarrå som dock såg ut att ha lika små och ljusröda bär som de flesta andra. Jag började ana oråd.

Arvid kanske fångade upp det för sen hade vi en minst sagt jobbig eftermiddag. Det var ju något alldeles fantastiskt roligt att springa omkring i affären och känna på alla växter och saker. Små plast(?)prydnadshundar skulle flyttas i all oändlighet och jag fick därmed flytta tillbaka dem i all oändlighet. Till slut fick jag ut honom därifrån genom glassmuta. Arvid älskar 88:an och jag har absolut inget emot en nogger en solig eftermiddag så det kändes som en hyfsad win.

Om vi bara hade kunnat åka hem därefter hade det inte varit några problem. Nu var det inte så dock för Arvid tyckte det var så fantastiskt roligt att hänga på parkeringen och titta på alla bilar som körde förbi på gatan. Efter 45 minuters kamp att hålla Adrian som jag hade i sele eller om det var sjal undan solen var mitt tålamod minst sagt slut. Det var ju inte som att lillgrabben hade någon mössa heller, vi skulle ju bara in och köpa ett träd och sen hem igen. Så jag fick helt enkelt ta Arvid under armen och böra in honom i bilen och efter ett mindre slagsmål satt han fastspänd och vi kunde åka hem under spänd stämning.

Nästa trädförsök ett par dagar senare fick alltså inte Arvid följa med på, men resultatet var likadant. Det tredje och fjärde försöket med. Då började jag misströsta i min feber. Det var ändå fredag och kalaset skulle hållas på söndagen. Med killen hemma från förskolan var det inte heller så aktuellt att åka till fler plantskolor. Det finns gränser för hur mycket man orkar riskera behöva kämpa om man inte ens får med sig ett träd hem.

Jag började istället ringa runt till alla ställen jag kunde komma på och fick till slut napp på Vellingeblomman. Två träd hade de kvar. Vis av erfarenhet med att be personal ställa undan saker oss så vi kan hämta nästa dag (vi förlorade en vagga på så vis i våras) packade jag in barnen i bilen och körde direkt feber och migrän till trots. Och sen gick det så himla smidigt och snart var vi på väg hem med ett träd som nu är planterat och allt!

IMG_3744

Balanit var det

Man vill ju inte att ens barn ska ha ont. Och när de är två och ett halvt är det inte helt ovanligt att de har lite svårt att definiera var det onda sitter när det gäller. Så i lördags förmiddag när Arvid vid blöjbyte började säga att han hade ont i snoppen var vi osäkra på om det verkligen var så eller om det var en röd rumpa som spökade. Snoppen såg visserligen lite svullen ut, men så bra koll har man ju inte på den att vi direkt kunde säga att något var fel. Så vi bestämde oss för att avvakta och se hur status var efter han sovit middag.

När han sen då vaknade lade han sig i puffen däruppe och grät och sade igen att han hade ont i snoppen. Jag fick titta och han pekade också på den när jag frågade var det gjorde ont och nu såg den mer svullen ut. Hjulbent gick han också och verkade verkligen ha jätteont. Jonas googlade runt och misstänkte förhudsinfektion, balanit, men vad vet vi liksom. Så jag ringde helgmottagningen och valde återuppringning. En och en halv timme senare, det var tio samtal före, hade de fortfarande inte ringt upp så Jonas ringde och valde återuppringning han med. Efter en stund till bestämde vi att han lika gärna kunde åka in innan vi pratat med dem för vi ville kolla upp det oavsett.

Jonas ringde de till skillnad mot mig upp och de kom till mottagningen som mycket riktigt diagnostiserade förhudsinfektion. Om små barn får smuts under förhuden och bakterierna förökar sig där får tydligen pojkar det. Ganska vanligt till och med sade de. Behandling: Flera halvtimmeslånga bad om dagen och att gå utan blöja.

Som ni kanske känner till hatar Arvid att bada och blir helt hysterisk bara man antyder att han ska vara i någon som helst kontakt med vatten. Stressen över detta total hos oss därmed. Blöja vägrar han också att gå utan och är inte alls sugen på potträning. Viss problematik at behandla infektionen alltså. Bara att bita i det sura äpplet dock.

Adrian sov turligt nog när de kom hem så vi kunde jobba på detta tillsammans. Jag fick ett genidrag och plockade fram bebisbaljan som Adrian har nuförtiden och Jonas började prata om att vi skulle leka båt. Inte för att Arvid köpte det trots att jag gjorde ett segel av en kräkduk. Till slut lyftes den lille pojken helt sonika ner i vattnet och han tvingades att bada. När han satt baljan och inte hade panik skyndade Jonas ut efter leksaker och kom tillbaka med Arvids kastrull och stekpanna och några bilar. Succé! Efter en halvtimme ville han inte alls stiga upp och så har det varit vid alla bad sen dess!

Blöjan så. Vi lyckades övertala honom att gå nakenfis och det var tydligen så gött att han vägrade blöja vid sänggåendet. Nja, tyckte jag som såg framför mig kiss i övermåtta både i hans och vår säng. När vi vaknade på morgonen visade det sig att mina farhågor varit i onödan för han hade inte kissat vare sig hos sig eller oss. Och då brukar han ha full kissblöja på morgonen. Mycket underligt. Positivt dock.

Så vi har köpt ett gäng kalsonger och Arvid har kissat ner hela soffan hur man nu lyckas med det. När han har bara kalsonger eller är naken håller han ändå tätt på det stora hela. Tyvärr vägrar han potta och toalett, men kissar när han får på sig en blöja så i sinom tid ska han väl lära sig. Än så länge får det bli några timmar åt gången utan så snoppen luftas och förhoppningsvis börjar han gå med på att gå på toa också.

Infektionen då? Jo, efter drygt fyra dagars idogt badande och luftande har snoppen både normal färg och storlek igen och gör enligt grabbens utsago inte heller ont. Och det är ju jättebra och det viktigaste, men glädjen i att han numera vill bada och tycker att det är fantastiskt kul ligger inte långt efter!

Champions League nästa!

Nu ska vi inte vara skrytiga, men det är rätt så jäkla bra att ta sig hela vägen till gruppspel två år i rad! Eller jo, lite skryt kan nog allt vara på sin plats för som det ser ut nu får vi vara glada om vi har chans på Europa League ens nästa år.

Arvid har som jag säkert nämnt tidigare en allvarlig hang up på MFF. Jag antar att det hör åldern till och man får väl vara glad att han då valt MFF som sin fixering och inte grisen Greta eller något annat orimligt. Det är abra MFF-nappen som duger om natten. Samma sak med vällingflaskan. Om det inte är MFF kan man lika gärna hälla ut vällingen. Kläder ska det gärna vara MFF-tröjan också. När jag försökte med att det ju var MFF-färger på en annan t-shirt tittade han på mig som om jag var rejält efter och det var synd om mig. Det köpte han alltså inte. MFF it is. Som sig också bör.

DSC00151

Jag återkommer om det mesta

Klockan är drygt halv tio och jag är helt slut. Första 15-timmarsveckan nu och idag första dagen på förskolan. Jag mår bra igen efter min högst oklara tredagarsfeber och migrän (återkommer om den), men är inte vid min fulla vigör än. Hjälpte ju inte direkt att ha ett stort namnkalas (återkommer om det) sekunden febern gått över heller direkt. Och när morgonrutinen före dagis plötsligt inte bara innebär kläder, tandborstning och frukost utan också bad för hans infektion (återkommer om den) så blir det stressigt.

Vi kom i alla fall till förskolan några minuter över nio och Arvid var glad och jag fick pratat lite snabbt med fröken om infektionen och att vi så smått påbörjat projekt blöjavvänjning (på grund av infektionen) nu. Återkommer med resultat och metod om den med, men kan meddela att han sov utan blöja inatt både i sin och vår säng utan att läcka en droppe och han brukar ha full kissblöja på morgonen. Så pass full att det kan läcka ut när han stiger upp om han kissar.

Jag återkommer också om hur det gick på banken när jag skulle öppna konton och min jakt på bigarråträd och tankar om vädret med mera. Ska bara få lite andrum och magiskt hitta tid att skriva på. Kan ju inte prioritera bort mitt kaffe direkt. Det vore ju ren dårskap.

IMG_3756
Tröttenöt

Banken har inte så lång kö på förmiddagen i alla fall

Jag och min lilla tiger (numera Ferrarikille efter ett diskret överintag av mjölk) är på banken och får in brorsorna i systemet. Lite opraktiskt att förvara de pengar de fått i present av snälla släktingar i madrassen. Särskilt som de båda har en tendens att springa läck i sängen nattetid.

Spara pengar till dem har vi tänkt också och där babblar Jonas om någon indexfond eller vad det heter. Det är ju bara det att vi har lite svårt att komma till skott med sånt. Uppenbarligen eftersom Arvid är två och ett halvt snart. Men bättre sent än aldrig!