Att ympa ett plommonträd

Eller vad det nu är Arvids plan är. Han fick ju ett träd av oss i present på sin namngivningsfest för två år sen. Förra året blev det fyra små plommon och i år har det dignat av frukt så grenarna har behövts stöttas upp för tyngden. Och då har vi ändå gallrat en del. Uppenbarligen har inte alla i familjen tyckt den gallringen varit tillräcklig utan Arvid har på eget bevåg knäckt av minst två grenar själv. Det blir så när man slår mot dem med tillhygge eller helt enkelt hänger sig i dem. Då knäcks de. Ytterligare en huvudgren har gått av, men den vet vi inte om det var unge herrn som bar skulden till eller om den själv föll av sin tyngd. Så från att ha varit ett jättefint träd som gett löfte om att få en riktigt fin form med åren och med massor av plommon har vi nu bara ett svepskäl till träd kvar. I jämförelse i alla fall. Och plommonen har vi plockat bort nästan alla så att risken för fler incidenter minskas.

Annonser

Är det tyst här?

Sorry, men har börjat kolla Gossip Girl. Kanske att jag tar mig samman imorgon. Har ju inte ens skrivit något om vårt födelsedagsfirande eller bröllopsfesten vi var på. Dåligt av mig. Så länge ger jag er lite bilder på mina söta barn:

    
    
 

Fruktsallad

Ja, alltså lite ditten och datten. Status just nu:

  • Jonas har renoverat fönstren på burspråksgaveln av huset. Om jag kunnat väderstreck hade jag sagt vilket. Sånt ingår dock inte i mina kompetenser.
  • Spruckna blodkärl på ena bröstet. Hostkräkningarna har inte inneburit att lillen inte ätit så mina tuttar fick väl för sig att det plötsligt var två barn som skulle utfordras. Så plötsligt kliade det attans och ja, några blodkärl som gått sönder.
  • Ovädret igår. Arvid blev rädd, men mest på ett myssätt som att han passade på att bli orolig och få komma lite extra i fokus. Han blev också väldigt orolig när vi tittade på Bamse och tjuvstaden och Bamse trillade ner för ett berg i en flod och sen nästan krossades av ett stenblock! Läskigt! Då tittade han bort och gosade in sig hos mig.
  • Malmö vann igår! Äntligen måste man säga. Så många nya spelare att man inte kände igen dem bara genom att se rörelsemönstret. Ger väl sig.
  • Läste ut Duvorna som försvann av Oksanen. Rekommenderas. I likhet med Utrensning. Nu står Awoken av Serra Elinsen på tur, en crowd fundad chick litt-fantasy jag fått av Daniel.
  • Har tre målade fingernaglar. Arvid har två. Lila.

Kejsarsnitt: återhämtning

Hur går det? Har allt gått bra? Folk frågar samma sak hela tiden. Och lite underförstått är det hos en hel del att om själva operationen gått bra och det går bra nu så är det inte så farligt med snitt utan ett ganska bekvämt sätt att föda barn. Gör det fortfarande ont? Ja, det beror ju på vad man jämför med.

Jag har mycket glömt hur överjävligt ont det gjorde efter Arvids förlossning. Men jag minns när mamma efter några veckor sade något om att det ju gör väldigt ont i klippet när man blivit klippt. Då svarade jag bara att jag fortfarande inte kunde känna var jag blivit klippt. Det var en sån petitess i sammanhanget att det inte kändes i allt det onda.

När jag duschade första gångerna efter förlossningen den här gången kom jag också på mig med att vara så otroligt försiktig när jag tvättade rumpan. Förra gången hade de ju opererat mig där så jag kunde inte tvätta på ”normalt” vis och det satt i nu med. Kroppsminnen alltså.

Hur länge det gjorde hur ont efter Arvid minns jag inte heller, men vet att när vi åkte till Ystad för en extra koll knappt fem månader efter förlossningen fick jag be Jonas köra försiktigare vid gupp eftersom det gjorde ont.

Bara som jämförelse.

Så snitt då. Hur farligt är det? Jag vet inte, har redan glömt de första veckorna. Morfinsprutor fick jag extra på sjukhuset och oxynorm. Hemma naproxen att boosta alvedonen och diklofenaken med. Jag har varit väldigt försiktig med att ta värktabletter eftersom jag dels inte vill att de ska överföras i mjölken i onödan, dels tänker att det är bra att bli påmind om att kroppen inte är hel så man inte överanstränger sig.

Dock när jag bar Adrian uppför altanen i början av hans andra vecka tror jag det var så var det som att hela kroppen låste sig. Det gjorde så ont att jag inte kunde ta ett steg till. Och att ropa på Jonas gick inte heller. Att ropa, skratta, nysa och annat som kräver att man tar magstödet till hjälp är uteslutet veckorna efter ett snitt, åtminstone var det så för mig (läs här för en helt annan upplevelse). Så jag bad Arvid hämta pappa med noll framgång. Efter ett tag insåg han (liggandes i hängmattan) att jag försökte påkalla hans uppmärksamhet och kom och tog Adrian så jag kunde stappla mig in. Då började jag fuska med min ordination och bytte ut en alvedon mot en citodon så jag inte skulle hamna i samma situation igen.

För det är ju dumt att underbehandla mot smärta också. Det skällde de nästan på mig för när jag var inlagd också. Jag tyckte det kändes ok så länge jag låg ner (och då knappt rörde mig) så det var inte förrän jag behövde komma upp för att kissa och byta en blöja på Adrian som jag insåg att det gjorde så ont att det var en omöjlighet att ens närma sig sängkanten. Jonas var hemma och lämnade Arvid till Daniel för passning. Så jag fick snällt ringa på klockan och be om medicin och hjälp. Och då tyckte de jag väntat alldeles för länge med att be om mer smärtlindring när jag ju hade så ont. Det är så svårt att veta vad som räknas som tillräckligt ont för medicin bara. Särskilt som de i Ystad nästan skällde på mig när jag ville ha hjälp där och hade minst lika ont.

Att be om hjälp ligger inte för mig, men är något jag ska se till att verkligen bli bättre på, särskilt om det blir en tredje liten krabat på sikt och då snitt igen. För de var ju verkligen hjälpsamma och såg det inte som minsta problem när jag ringde på dem. Undersköterskan tog hand om blöjbytet utan minsta min efter att hon hjälpt mig upp ur sängen så jag kunde gå på toaletten (och jag fått en ny spruta). Det är väl bara hos en själv det är jobbigt att be om hjälp. Känns ju inte hundra att faktiskt inte kunna ta hand om sitt barn heller. Även om det ju inte är konstigt när hela magen skurits upp alldeles precis.

Att inte överanstränga sig är däremot svårt eftersom man sällan känner det i stunden utan det kommer några timmar senare. Framåt kvällen kan det göra ont att bara sitta upp och då särskilt att böja sig fram. Och det känns hela tiden. Även nu när jag sitter med datorn i knät är det påtagligt. Inte så att det är någon direkt smärta, men det känns.

Jag trodde att det skulle göra ont mest i själva snittet man ser på magen, men där har det inte varit så farligt egentligen. Det är området mellan bikinisnittet och naveln som gjort ont. Beröring, även den allra lättaste, gör också fortfarande väldigt ont. Det är som att känseltrådarna har lagt sig på huden. Inte trevligt när ens bebis gärna vill sparka mot en där. Eller ens stora kille ville kramas.

En annan obehaglig sak är känslan av att magen inte följer med. Det är bättre nu, men för bara några dagar sen var det väldigt mycket mer påtagligt. När man vänder sig i sängen eller bara plötsligt när man går är det som att magen stannar kvar i ursprungsläget. Så jag har hållit mig mycket om magen när jag gjort ”vändrörelser” för att minska den känslan.

Mamma och Johanna tipsade om att testa att linda magen mot det ”kvällsonda”. Kan säkert hjälpa mot just känslan att magen inte följer med också. Kan vara idé just mot kvällen att få lite avlastning av magen då.

Sammantaget är återhämtningen oerhört mycket snabbare och bättre efter snitt än sfinkterruptur, men det är väl inte så förvånandes egentligen. Jämfört med en mer vanlig förlossning vet jag som sagt inte, men efter vad jag sett och hört från andra skulle säga att det är betydligt lindrigare att göra på vanligt vis. Jag trodde dock att det skulle göra mindre ont kortare tid, men det är ju så individuellt. En irriterande detalj som inte har med själva skärandet i sig att göra är att jag fortfarande har ont vid beröring efter att de satte katetern. Det om något känns onödigt.

Just nu ser jag mest fram emot att kunna ta i och göra saker på riktigt. Inte hela tiden behöva tänka på hur jag böjer kroppen, hur mycket något väger, vara försiktig i kontakten med Arvid etc. Tanken att kunna springa, rensa ogräs, handla och lyfta in kassar i bilen, hjälpa upp Arvid i bilen, ta honom i famnen när han är ledsen, själv kunna bära upp vagnen. Sånt vardagligt som inte riktigt går nu.

IMG_3477
Men alltså kolla hur söt gullplutten är!

Att vara en månad och förkyld

Det är inte lätt att vara en liten nyföding. Han kändes i och för sig väldigt stor igår när vi var på bvc och en alldeles färsk bebis också var där. Och ganska stor är han också: 56,5 cm och 4990 g. Men han är ändå väldigt liten och ny. Lätt att glömma när det känns som han varit här alltid och jag aldrig jobbat.

Vad jag vill komma till är i alla fall att han nu är inne på sin tredje förkylning sen han föddes. De andra har gått över ganska fort och inte varit så farliga. Nu är det däremot hosta som plågar honom. Snörvel och ögonklet med, men det är hostan som ställer till det. Han hostar så han måste skrika för att få luft och sen kräks han upp slem. Stackars lillkillen.

Koksaltsdroppar, snorsug, ligga på magen när vi är med på dagen och massera ryggen lite lätt på honom när han hostar var bvc-sköterskans råd. Och att åka till barnakuten om han närmar sig 38,5° två gånger i rad eller hostan förvärras. Tydligen är det inte vanliga vårdcentralen man ska till med såna små. Hade kanske inte gjort något om de skrivit i brevet man fick hem från Region Skåne om vilken vårdcentral Adrian listats på. Samma dag fick vi för övrigt också brev om vilket bvc och vilken tandläkarmottagning han automatiskt tilldelats. Fullt rimligt med tre olika brev för det.

Nu är det väl ingen fara med honom, mer att det är jobbigt för honom (och oss) när han är dålig. Svårt att ta bröstet när han inte får luft har han periodvis också. Det innebär naturligtvis inte att han ger upp om maten. Så funkar det inte för matvrak som honom. Det som inte går ena stunden tar man igen senare när näsan klarnat lite för en stund.

Förhoppningsvis ger det sig snart och han blir lite gladare igen. Nu är det mycket ledsna miner när han är vaken och vankande med honom halvliggandes över axeln för oss.

  

En månad

Tiden. Denna underliga abstraktion som i all sin linjaritet mest upplevs som ett enda stort böljande hav. Den veckas, sköljs framåt i stora vågor, drar sig tillbaka och står stilla någon sekund.

En månad kunde lika gärna vara en dag, en vecka, ett år. När man tittar in i den lilles ögon är det en evighet man ser, en stund utan början och slut. När dagen är till ända förstår man inte vart den tagit vägen. Den har bara passerat i all sin vardaglighet.

Men det är en månad vi har haft Adrian hos oss idag. En månad som har gått så fort att man inte kan förstå det. Självklarheten med vilken han trätt in i våra liv och bara varit en del i familjen. Glädjen över honom hos hans storebror som hela tiden vill pussa, klappa, krama och leka med honom. Kärleken hos oss. Förälskelsen som förlåter alla skrikmorgnar och kroppsvätskor som konstant hamnar överallt. 

Vår lilla älskade pojke. En hel månad redan.