Varför ha hela tänder?

Jag har bra tänder. Det visade mitt senaste tandläkarbesök om inte annat. Men det här med tandtråd kan vara farligt också. Igår förmiddag när jag tandtrådade följde en fyllning mellan två kindtänder med. Inte riktigt vad jag tänkt skulle fastna på tråden. Så det blev att ringa folktandvården och nu är vi på väg till tandläkaren. Kul. Verkligen. 

Annonser

Att få ett namn

Det här med namn är inte alltid så lätt. Flicknamn hade jag en ganska lång radda på lut, pojknamn inte lika många. Och färre som Jonas och jag var överens om. Jag gillar till exempel både Alvar och Eyvind mycket, men båda ska tycka bra om namnet för att det ska bli. 

Vi valde mellan Arvid och Adrian till Arvid och ett kort tag hade han också Adrian som mellannamn. Men så kände vi att de blev lite väl många: Arvid Adrian Rolf Masud och två efternamn på det. Så vi strök Adrian. Vi tänkte också att det inte var fel att spara Adrian ifall vi fick fler söner. 

Inför lillgrabbens ankomst tyckte vi att namnet redan var gjort dock så det hade vi halvt avskrivit, även om det stod kvar på listan. Men så kom han ut och vi var plötsligt båda inne på det. Vi hade ju tänkt att det inte skulle bli Adrian innan dock så vi velade och hade några andra namn på tapeten också innan vi bestämde oss. 

Så nu är han vår lille Adrian Lennart (efter Jonas morfar) och kanske Masud. Om inte Masud så troligtvis något annat som påminner om hans pakistanska arv. Ingen brådska. 

  

Tippa topp

Förutom den stora fascinationen för helikoptrar och därefter också flygplan, som började när det släpptes ut fallskärmshoppare över Bulltofta konstant en helg härförleden, är det mest spännande just nu snopp, snippa och tutte. Man kan prata om vem som har vad ungefär hur länge som helst utan att tröttna. Sen blir det inte alltid rätt. Mer än på Arvid då, där är han helt på det klara med att det är snopp som gäller.

På mig vill han gärna kontrollera när jag kissar genom att bända isär benen. Det är jag dock inte helt med på av någon anledning. Han får inte hjälpa till att torka heller. Ge papper är min gränsdragning.

Sen är tajs väldigt kul också. Öppna ett reklamblad och du lär dig snart att sånt du trodde var parasoll, grillkol, gräsfrön etc egentligen är bajs. För om man rättar är man dum och det vill man så klart inte vara, alltså har väl lillkillen rätt. 

När det gäller lillebror är blöjbyten en riktig höjdare, särskilt då om det är tajs. Äta tutte är också toppen. Tuttar är ju spännande sen länge så nu när Adrian smarrar på är ju det en stor bonus. 

  

Jag har länge velat åka till Tunisien

Tunisien. Min främsta association dit har alltid varit Catos återkommande ord om att ”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”. Det må vara 2000 år sen han levde och var rädd för invasion av kartagerna, men orden är fortfarande aktuella och används parafraserade allt som oftast. Jag har alltid tyckt det varit fascinerande med just den konflikten eftersom den som sagt lever kvar i vårt dagliga språk. Så att se platsen där Kartago låg är något jag gärna velat. 

Egypten som turistmässigt säkert är mer storslaget med Konungadalen och allt det där har inte varit lika spännande i min värld. Nu har jag ju aldrig åkt till Tunisien eftersom det varit så osäkert läge där så länge och det känns naturligtvis än mindre som en plan nu. 

Jag har en positiv syn på mycket. Lokalt tror jag alltid att gentrifieringen av stan ska öka och gå mycket fortare än vad den gör. Visst flyttar folk in i allt dyrare bostadsrätter på Östra Sorgenfri, men så fort man närmar sig Norra Grängesbergsgatan är det samma skit som alltid oavsett hur långa 30-åringar med universitetsutbildning som flyttar ditåt. Dalaplan och Seved likaså. Där är det bara vågor av tillfälligt lugn och sen är det skjutningar och bråk igen. Det går liksom inte framåt och jag har så svårt att förstå det. Vill inte alla ha det tryggt och bra?

Globalt är det som med Tunisien som jag hela tiden tror ska bli en bättre och säkrare plats för de som bor där och i förlängningen då också turisterna. Mellanöstern likaså. När ska man kunna resa till Iran på ett ”normalt vis” till exempel? Man känner och har träffat så många med ursprung därifrån så det hade varit roligt att uppleva landet. Men det sker hela tiden bakslag.

Och jag förstår inte som sagt. Varför bryr sig folk så otroligt om hur andra lever? Varför kan de inte bara fokusera på sig själva och sina familjer och få det att funka? Hjälpa den som vill om tid, ork och resurser finns? Man blir bara ledsen på folk. 

Tips på läggning någon?

Ni som också fått småsyskon till era barn, hur har ni fått ordning på läggning av de stora? Här är det absolut kaos. Inget funkar hittills. Visst, vi talar bara tre nätter än så länge, men det känns illavarslande ändå. Arvid totalvägrar. Allt annat är för spännande.

Vi har provat ensamläggning av Jonas på hans rum, i vårt rum och samläggning alla fyra i vår säng. När bara Jonas tar det (vilket det slutat med varje gång också) måste så mycket göras och lekas med. Att sova är längst ner på listan hur trött han än är och klockan visar. När Adrian och jag ligger bredvid också är lillebror för intressant och ska pillas på tills han vaknar. 

Igår somnade han till slut sittandes i vår säng stirrandes på en bajsfläck Adrian lämnat. Oerhört fascinerande var det. Så det var vad Jonas lockade upp honom med ikväll, att se om lillebror bajsat i sängen igen..

En bonus som försvårar läggningen är också att förskolan slarvat bort Nalle Kanin som råkat följa med dit. Och Steffi Kanin som han sover middag med där normalt så hon kan inte vara substitut heller. 

Tips? Vi provar gladeligen allt ni kan komma på!

  

Morgontankar

Så här nu på morgonen när Adrian och jag ligger och drar oss i sängen medan storebrorsan och pappa leker där nere är allt möjligt. Jag har precis tagit mina värktabletter och när jag är stilla gör det inte ont utan känner bara hur det drar lite i såret. 

Då får jag mina övermodiga idéer och planer på allt vi kan ta oss för under dagen. Arvid har ju så klart hostan från helvetet så är hemma från dagis och ska till farmor några timmar istället. Solen glimtar lite bakom molnen.

Innan vi hämtar Arvid kanske man ska passa på att gå ut då. Köra iväg en sväng och ta promenad med vagnen och äta glass och luncha på uteservering. Sen efter lunchen hämta grabben och ta en tur till Tekniska museet. Där har han aldrig varit, men med sitt nyfunna ”kopt”-intresse är alla flygmaskiner spännande så det kunde vara kul. 

Samtidigt vet jag att när jag ska påbörja min klumpiga sorti från sängen och grimaserande svänga benen över kanten så kommer planen endast bestå i att ta sig ner för trappan i ett stycke. Efter att jag fått ner pulsen och inte är lika andfådd längre.

Men det är ändå härligt att planera och ha lusten att göra saker för snart ska det nog gå! Det är ju trots allt bara fyra dagar som gått. Måste komma ihåg det sen också. 6-8 veckor utan ansträngning är ju ordinerat.