Första advent

Vi kom hem sent efter kalas för Bo på lördagen. Det innebar naturligtvis inte att Arvid passade på att sova ut. Inte jag heller tydligen som (dödstrött) slog upp ögonen vid sex och inte kunde somna om. Så jag var på konsum och köpte frukostfrallor före halv åtta på morgonen och när jag kom hem möttes jag av en glad kille som just skulle äta müsli.

Sen var det full fart hela dagen. Först få upp lite adventspynt. Två missar var det där. Den gröna mossan jag köpt till adventsljusstaken visade sig vara grönfärgad vitmossa så inte riktigt den effekten jag ville ha. Det andra var att båda våra adventsstjärnor var trasiga och fick gå rätt i sopen. Lite senare kom Leian och då började röjet ordentligt.

När hon åkt vidare för att träffa en liten alldeles ny bebis åt vi och sen snarkade Arvid och jag fram tills vi skulle åka hem till Anita på adventsmiddag- och fika. Mysigt.

IMG_1150
Titta på granen på gården
IMG_1155
Äta så mycket kaka man bara kan. Och samtidigt fråga efter tårta..

 

Annonser

Leiasötnosen fyllde ju år

och det var för över en månad sen. Så vi får väl lite sent så här bjuda på ett litet inlägg om det också!

Arvid och jag flög som sagt upp på födelsedagen. SL funkar ofta ungefär lika bra som Skånetrafiken så vi hann inte mer än möta upp med en försenad Johanna på Brommaplan och hämta Leia på dagis innan hon skulle iväg för ultraljud. Så jag blev tvåbarnsmor ett par timmar. Inget barnen reagerade på. Det kan också ha varit så att jag var lite trött och lät dem röja en hel del.

IMG_3438
Hela leksakslådan skulle tömmas
IMG_3444
Kastruller hämtas och mat lagas
IMG_3453
Leia hade på sig en alldeles ny pippitröja

Sen kom päronen hem och Leia kunde äntligen få sina presenter nu när hon som hon uttryckte det fyllde ”tårta”.

IMG_0923_2
Öppna paket är skoj, särskilt som de ju bara innehöll pippihus och pippifigurer

 

IMG_0924_2
Tuschpennor till en tvååring får kanske räknas till kategorin ogenomtänkt present

Sen på kvällen var det äntligen dags för tårta. Inte för att Leia egentligen gillar tårta, det är mer Arvids grej, men blåsa ut ljusen var en höjdare.

IMG_0927_2Och sen var det läggdags för de små och det var ungefär så populärt som man kan tänka sig, dvs inte alls. Ett idiotiskt påfund av föräldrar som tydligen tror att man inte kommer orka kalas dagen efter om man inte sover. Idiotiskt var ordet.

 

 

 

Spennan är tjock

Jo, vi visste ju att kattskrället inte var pinnsmal direkt, men ”Vi såg ju när vi opererade att hon redan har väldigt mycket fett i magen” är väl ändå att ta i. Eller?

Spencer har på sistone fått den fruktansvärt dåliga ovanan att tycka varhelst annars än lådan är det bästa stället att göra sina behov oavsett vilket det gäller. Just för kissning är Arvids vagn en favorit dock. Sådär poppis hos oss. Inte så sugna på att Arvid ska ligga och kräkas för att han stoppat en kattbajskorv i munnen heller.

Först tänkte vi att det var slarv med städning av kattlådan, men när beteendet fortsatte även efter grundlig rengöring samt byte av all sand och hon i ilska blivit utslängd och stått och jamat utanför ytterdörren en hel dag kändes det smått ohållbart. Så jag googlade och det är tydligen ett förhållandevis vanligt beteende när katter närmar sig/blir könsmogna. Nu är ju Spennan bara 7 månader, men vem är jag att känna hennes hormoncykler?

Veterinären och kastrering idag då alltså. Och det var då de tyckte vi skulle sätta henne på bantning eftersom hon var småfet trots sin unga ålder. Litet problem där då med Fedden som äntligen börjat få en mer hälsosam kropp efter att ha smarrat kattungsmat så länge nu. Vi får väl testa med vanlig mat och om Spencer fortsätter tjocka på sig får det kanske bli något meckigare arrangemang med bantarmat och Fedden som gullegris får extra tjockismat i smyg.

IMG_1117
Moderiktig body fick hon också istället för tratt

 

Status i sjukstugan

Om någon undrar hur det går med sjukstugan här hemma kan jag säga som så att det är tydligt att jag borde ha gått och gömt mig under en sten direkt förskolefröken berättade att det gick vinterkräksjuka på förskolan. Arvid blev som sagt dålig i helgen och kräkte ner mig några gånger. Ingår liksom i paketet som förälder, bara att ta. Han var däremot förhållandevis pigg däremellan och kunde busa och leka fint även om barnplay också var populärt.

Jonas, han klarade sig undan ännu lindrigare och har till och med druckit kaffe och grejer utan bieffekter. Väldigt kort sjukdomsperiod.

Och jag då som blev dålig natten mellan måndag och tisdag. Jo, jag kan numera dricka blåbärssoppa och behålla den. Igår provade jag till och med lite pulvermos och det funkade också, även om jag fick ont i magen. Smörgåsrån är det med en viktig del i min nuvarande kost. 2 kg minus visade vågen igårkväll så det är väl en viss vätskebrist kan man säga. Jobbar på det. Kanske våga mig på lite soppa under dagen.

Man blir bara så förundrad över hur utslagen man kan bli av magsjuka. Och hur olika det kan slå. Blir fortfarande helt slut bara av att gå nerför trapporna, men det har väl med bristande näringsintag att göra också. Lite resorb och vila igen nu.

Till Cecilia

Du svepte in med buller och bång. Du lämnade i tysthet. Du smög ut, tog en bakväg som inte borde finnas.

Det är overkligt för det är inte så jag känner dig. Personen som lämnade oss var du, men ändå inte. Något förändrades. När jag tänker på dig är det i en klänning snurrandes runt på vardagsrumsgolvet. När du skrattar högt åt något. När du öppnar ytterdörren iklädd endast en handduksturban för att du varit lite väl tidsoptimistisk som vanligt. När du har skrubbat alla lister i lägenheten, men inte hunnit röja upp röran på golvet. När du sätter på ännu en skiva med Belle & Sebastian. När vi dansar på en nattklubb. När vi går en långpromenad. När vi skyndar iväg till en konsert med något litet band jag aldrig hört talas om, men följer med för att du så gärna vill se dem. När du så glad springer halvmaran i mål. När du omedelbart kommer om man behöver dig.

Jag minns tårarna när förhållanden gått i kras, men också glädjen över att träffa nya människor. Hur lätt du hade för att knyta nya kontakter. Hur spännande livet var, hur mycket och många människor det fanns att utforska. Ambitionerna. Ställa till med en hel julmiddag för dussinet personer efter att du jobbat en hel dag. Det var alltid något på gång vare sig det var studier, jobb eller stand up. Planer som smiddes och projekt som påbörjades. Du såg möjligheterna.

Vi skulle bli grannar igen när vi var gamla tanter. Vi skulle dela tidningen och börja röka igen bara för att vi kunde. Ta en sherry på förmiddagen om vi ville det. Sitta på balkongen och titta på folk som gick förbi. Hjälpa varandra med det den ena inte kunde. Finnas där för varandra.

Allt är så levande fortfarande. Det är bara du som saknas. Och som du saknas.

 

(Billie-Cissi tog initiativ till att göra en minnesbok till Cissis familj från oss vänner här nere så vi var många som skrev en text. Detta var mitt bidrag.)

Litet tillägg

Jag vill bara tillägga att jag inte tror att Arvid gör illa mig för att vara taskig eller elak, även om det känns så just då. Istället tror jag att det är hans bästa trick att få mig mer ”normal” när det gör ont och jag blir arg. Hellre en arg mamma som visar lite energi än en som ligger helt utslagen och knappt orkar prata. Så egentligen är det ju honom det är synd om även om jag får lida för det.

Jag klarade mig inte

Jag trodde jag genom plötsligt magiskt immunförsvar hade kommit undan vinterkräksjukan. Inkubationstiden är ju upp till två dygn enligt 1177 och det var i lördags Arvid kräkte ner mig första gången. Så igår trodde jag att jag kunde andas ut. Icke. Under natten var jag mer på toaletten än i sängen och idag har jag inte kommit ur sängen annat än för just toaletten.

Jonas fick vabba för Arvid och hjälpa mig med vatten, resorb och cola och snart ska jag våga mig på lite blåbärssoppa. Arvidstackarn har varit ledsen och orolig för att mamma varit fastklistrad i sängen och inte gått att få fart på ens med hårdragningar, rivas i ansiktet, försöka hälla ut min dricka, slå mig med Nalle Kanin etc.

Riktigt klen är jag. Kan inte minnas sist jag var så svag, men det är många år sen. Och den sämsta dagen på året att insjukna. Nu missar jag Cissis begravning imorgon och det är så ledsamt bara det att det finns inte.