Jag jobbar ju igen

Heltid är det nu också till och med. Arvid gosar runt här hemma med Jonas och blir bara större och större för varje sekund som går. Två tänder stoltserar han med och jag undrar om det inte är en till på g. Alla på en gång tydligen. Det går bra utan mig hemma verkar det som, men framåt eftermiddagen blir det ändå en hel del mammande från honom så helt bortglömd är jag inte. Han blir också strålande glad när jag kommer hem.

En underlig sak med start den här veckan är dock att han plötsligt sover vidare på morgonen. När jag stänger ytterdörren och kör iväg till jobbet ligger han alltså och sussar sött bredvid sin pappa. Varför kunde han inte låta mig sova när jag var hemma? Mycket konstigt alltihop.

Men det var inte det jag skulle berätta om, utan jag ville delge er två konversationer från  jobbet. Förra veckan skulle vi sortera vykort efter inom Europa och utanför:
– Montenegro? Ligger det i Europa?
– Ja, i fd Jugoslavien.
– Moldavien?
– Europa.
– Rumänien?
– Europa.
– Alltså, de finns inte med på kartan jag tittar på.
Jag går till hennes skärm och kollar.
– Alltså, den är ju från senast 80-talet. Sovjet slutade vara en stat för snart 25 år sen.
– Jaha, den kändes lite konstig.
– Mmm.
– Georgien, stavas det med g eller j?
Etc etc etc

En annan kollega igår:
– Vad är russin liksom? Växer det på träd eller?
Vi tipsade henne om att fråga sin dotter om hon inte trodde oss att det var vindruvor.