Det var inte bara morgon på julafton

Vi har ju bara talat om julaftonsmorgonen så jag förstår att nyfikenheten är total och att ni nästan kissar på er av spänning inför hur resten av julaftonen förlöpte. Låt mig hjälpa er vidare från den här obekväma platsen av kill i magen: Det gick bra.

Först åkte vi i vanlig ordning till Riseberga till Jonas mormor. Riseberga tänker ni nu, är det inte där vi bor? Jo, det skulle man kunna säga att det är eftersom så är fallet. Om man ska vara petig är det dock Kungshälla och om jag förstått saken rätt är Riseberga nyare och Kungshälla har blivit del i det på senare år. Fråga mig inte mer, jag vet inte. Jag kan dock peka ut var ”kiosken” och ”solidar” har legat.

I alla fall. Jonas mormor var det. Annie hade ordnat med världens största julbord. Vårt bidrag med att ha gravat lax och köpt ål (det var faktiskt ganska olidligt i köerna inne i fiskarboden i Limhamn så ändå en rejäl insats från min sida) var som man så fint säger ”en piss i Mississippi” i jämförelse. Arvid hade käkat fisk (fisk, sås och potatis är tydligen det bästa i matväg som finns) tror jag det var hemma innan vi åkte, men fick smaka på det mesta. Inget var väl fantastiskt i hans mun omedelbart sådär. Utom majskrokar då förstås. Och den stora succén risgrynsgröt med saftsås och tinade jordgubbar. Nam nam lät han hälsa om det.

Kalle skulle det tittas på naturligtvis. Detta hade Jonas sett fram emot sen Arvid sparkade halvt sönder mina revben i magen. Lagom till Ferdinand snarkade killen sött i min famn dock. Då hade han dock redan hunnit härma Mussedelen genom att försöka riva granen samt dra ner allt som fanns i största allmänhet i tv-rummet.

Om ni tittar noga på bilderna förstår ni också att det var värsta catwalken från Arvids sida. Först tomtedräkt i rött och grått, sen stilig i body med fluga och patches på armbågarna för att avsluta med en tomtenissedräkt, allt för att kunna assistera tomten. Och apropå tomten. Han var inte rädd eller ens osäker för en sekund. Arvid alltså, tomten vet jag inte hur han kände. Där kom tomten och såg i mitt tycke ganska obehaglig ut, men inte enligt Arvid. Det vara bara spännande och roligt.

Ajdå, där vaknade den söta killen från sin förmiddagstuppis. Då är det bara att säga tack och hej och ni får sitta med åtminstone lite spänning kittlandes i magen inför hur det gick i Lomma sen. Kom tomten dit med? Eller var det en tomthen? Fick han några klappar? Kunde Bo gå rakt? Med mera. Med mera.

Annonser

Så sjukt ansvarsfull

Ibland imponerar jag på mig själv. Jag ska inte påstå att det händer varje dag, men ibland så. Som igår efter jobbet när jag varit duktig och avklarat systemet en hel dag före nyårsafton, konkat på bauhaus, hämtat familjen och lämnat två ton till återvinningen, handlat en miljon saker på maxi, men ändå har hjärncellerna redo att tänka tanken att hörselkåpor till Arvid till fyrverkierna kan vara på sin plats. Ännu mer ordentlig när Jonas tycker att vi kan lösa det nästa dag och jag bara nej, nej, nej, nu gör vi det och vi åker vidare till hornbach och köper ett par. Så sjukt duktigt.

Inte mindre blir min insats när jag senare tar Arvid under armen in i bilen och vi åker iväg och köper skor, vantar och mössa till honom. Alltså ni förstår hur lite det krävs för att jag ska bli nöjd med mig själv och mina egna insatser. Sjukt lite.

DSC_2317
Eh, vad händer här? Konstig kall stol och varför har alla utom jag ytterkläder?
DSC_2318
Hmm… Man ser rätt bra häruppifrån. Vad är det där borta? Verkar spännande.
DSC_2319
Pantar de mina julmustflaskor? Mina leksaker ju. Undrar om de märker ifall jag kravlar mig ur och räddar dem..

 

Julaftonsmorgon

Arvid är inte alltid killen som vill ta sovmorgon. Med ”inte alltid” menar jag i princip aldrig. Julaftonsmorgonen var alltså dömd att starta redan i ottan. Julottan alltså. Fast utan kyrka och grejer. Är det förresten på julafton julottan är? Eller juldagen? I alla fall så hade vi förberett oss på en tidig morgon.

Att man måste vakna tidigt innebär dock inte att man måste stiga upp innan solen gått upp. Vad man menar med att stiga upp är dock lite olika det med. Jag till exempel var uppe och kokade kaffe, plockade ihop pepparkakor och saffransbullar och en stor skål majskrokar och tog med mig ett paket till Jonas och ett till Arvid och gick tillbaka till sängen. Alltså, steg inte upp. Bara tog en liten sväng till nedanvåningen för att sedan kunna stanna kvar i sängen.

Första klappen till Arvid var av det slaget som man tycker är dödens tråkigt några år senare när kläder är något man bara förväntar sig, inte något man ska vara glad över. En overall hade vi fyndat till halva priset på name it dagen eller om det var två eller tre dagar innan. Vi kände väl att det var dags att sluta låtsas att det inte kommer bli vinter på riktigt så läge att slippa låta grabben frysa. Det där med storlek var inte så lätt dock. Vi stod med en 80 och en 86 och funderade fram och tillbaka. Efter att ha konfererat med personalen och låtit Arvid prova den större overallen föll valet på den till slut. Den satt tillräckligt bra som det var och eftersom han inte lär springa omkring så det blir ett problem med extra längd och vidd den här vintern var det lika bra att köpa den han troligtvis kan ha i början av nästa säsong också.

Arvid hade också julklappar till sina föräldrar, snäll kille som han är. Lite synd om sin mamma som aldrig får sova hade han via sin pappa köpt världens mjukaste dunkudde till henne. Den hade jag gärna lagt mitt trötta lilla huvud på just nu, men då lär Arvid vakna på sekunden i sängen bredvid och jag aldrig få dricka något kaffe så det får vänta. Han tyckte att sin pappa också varit snäll så han fick ett paket han med. Kaffefilter utropade Jonas och strålade i hela ansiktet. Eh, titta i kartongen var mitt förslag. Och där låg ett par skinnhandskar som Arvid tänkt kunde komma till pass under kommande många vagnpromenader. Men det var ju fint att han blev så nöjd bara med tanken på melittafilter. Bra att veta var ribban för uppskattning ligger om man skulle hamna i ekonomiska trångmål.

Julklappar var det ja

Som jag sade till Daniel igår när vi pratade i telefon har jag på något sätt lite glömt att köpa julklappar i år. Adventsstjärnor hänger i fönstren, granen är inburad (vilket fortfarande funkar tillräckligt bra), adventsljusstaken tänds när vi äter, datumljuset har fått en stake i form av en snöflinga, krans på dörren hängts upp, krans i ett fönster hänger, plastgran, tomtar, halmdjur är uppställda på ovanvåningen, ormhasselgrenar har tagits in och pyntats, amaryllis står det två i fönsterkarmen, elektrisk änglakörstake tänds varje morgon, chilisar har pyntats, tazetter planterats, apelsiner har nejlikats, pepparkakor bakats, saffranbullar bakats i outhärdlig värme, julgodis gjorts, julmust klunkats, glögg klunkats, vörtbröd (utan russin) inhandlats, laxen ligger och gravas etc.

Ni ser, allt är liksom fixat. Utom det där med klapparna. Eller en del är köpta, men det är nog inte ens en tredjedel av de som ska till. Och nu är klockan närmare halv elva och herrarna i mitt hushåll sover, den ene fortfarande och den andre igen. När vi väl kommer ut lär det vara absolut hundra procent fasansfullt. Alla obehagliga människor som trängs och tycker att det där med hänsyn är något man sysslade med förra millenniumet om ens det. Och det är försent att beställa över nätet. Och jag jobbar på måndag. Och jag har varit vaken sen fem imorse och vill helst bara sova.

Alltså, vi har inte ens köpt till Arvid eller bestämt säkert vad för den delen.

Julian önskade sig kalsonger kom han fram till när jag frågade honom. Vad för några undrade jag. ”Jag vet inte, kalsonger.” Christina kanske har preferenser så jag frågade honom vad för kallingar hon gillade. ”Vet inte. Hon gillar i alla fall inte urtvättade med hål i.” Tips till någon annan, Julian önskar sig hela kalsipper.

Om någon (som jag troligtvis ännu inte har någon present till) inte har köpt till mig heller så kom jag igår på att jag önskar mig Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.

IMG_2121

9 månader redan

Arvid blir så stor så fort att man inte förstår. Jag är tillbaka och jobbar halvtid och möts av ett gapskratt så stort att det knappt går att hantera när jag kommer in genom dörren vid lunchtid. Efter det är det inte många sekunder han inte är en i hälarna. Han kryper som en galning och om man vänder ryggen till en sekund är han mer eller mindre garanterat på väg mot något nytt bus. Egentligen borde vi sätta skurtrasor på knän och armbågar på honom så vi fick lite renare golv. För det är tydligt hur snabbt det blir smutsigt när kläderna ska av på kvällen.

Vi har ju haft en bra kvällsrutin där Arvid gått och lagt sig vid sjutiden. Ibland har han till och med fått krypa till kojs strax efter sex efter att ha varit helt utslagen och somnat sittandes lekandes med en bil eller boll eller något. Sen jag började jobba i måndags har det förändrats dock. Nu är det tjo och stim och inte en gäspning i onödan. Sambandet är övertydligt, men vad det beror på är inte lika klart.

Det närmar sig hans första julafton med stormsteg och det börjar bli hög tid att inte bara fundera ut utan även att köpa julklappar till honom. Vad ska man ge liksom? Det enda han vill ha är ju en massa gos, lek och bus och det får han ju ändå. Att jag ska vara hemma alltid kan jag tyvärr inte ordna. Så jag funderar på trummor. Någon som vet var man kan hitta det?

Det var ju Lucia

Jag har förstått från folk som med upprörd ”nu har det gått för långt med den här antirasismen”-ton att det har varit någon debatt om att man inte ska klä sina barn i pepparkaksdräkter. Jag vet inte varför det är fel. Jag orkar inte engagera mig, kanske jag  hyser smygrasistiska åsikter utan att veta om det, men jag vet många som klätt sina ungar av alla möjliga hudfärger till pepparkakor så det får så vara. Kanske att jag tänker annorlunda om ett år. Här är i alla fall ett litet Pepparkaksarvidpotpurri: