Fed in da house!

Jo så. Jag tog mig ut på äventyr igår. Förstår inte varför det ska vara sånt gnäll om det hemma? Har aldrig ni känt för att dra någon annanstans när ni blir väckta en miljon gånger om nätterna av en liten bebis? En bebis som jag för övrigt inte blev tillfrågad om ifall han skulle komma till världen. Det bara bestämdes över mitt huvud. Också ett sätt egentligen. Det funkar ganska bra med honom dock, även om mina människor verkar glömma att också jag behöver gos och klapp lite då och då. Då får man göra en markering så som jag gjorde i deras säng för ett tag sen. Kan de ha.

Men för att återgå. Jag smet ut igår eftermiddag och kom tillbaka idag på eftermiddagen. Vad är grejen med det? Det pratades så igår och förrgår om att jag skulle få halsband med kontaktuppgifter i så jag valde att sticka iväg en sväng och visa att jag visst klarar mig själv och att all sån övervakning är onödig. Jag är ingen bebis liksom. Det finns det andra som är ju. Förhoppningsvis lägger de av med det snacket nu.

/Da Fed

DSC_1099
Jag hänger lite i min sittdel på mitt rum däruppe. Gött är det.

 

Var är Fedden?

Feddisen smet ut igår eftermiddag. Vi hade bestämt att vi skulle köpa ett halsband till henne så vi försökte undvika att hon gick ut till dess, men det är inte det lättaste. Om en katt vill, gör hon. Men så såg vi inte till henne på hela eftermiddagen och så kom kvällen. Vanligtvis brukar hon komma in för att äta och kissa lite och man ser henne hänga vid soptunnorna eller komma farandes över gräsmattan. Inte igår, inte ett spår efter henne. När vi lade oss hade hon fortfarande inte kommit hem. På natten när jag var uppe med Arvid passade jag på att kolla både altan- och ytterdörren, men inget resultat. Och hon är fortfarande borta. Vår lilla Fed.

DSC_1038 DSC_1039 DSC_1040

Slagsmål på gatan

Malmö sägs, särskilt av utomsocknes, vara en farlig stad och tro inte att villakvarteren är bättre än miljonprojekten. Nej då, här där vi bor i Riseberga är det minsann action här med. Och då syftar jag inte på de läskiga tonåringarna som hänger runt sina bilar på vår gata. Nej, nej, de har hittills inte gjort något värre än att tvätta bilen på uppfarten,  spela musik på kvällen och hälsa artigt. Det kan vi leva med.

Värre är det med allt bråk som sker över tomtgränserna. Sedan vi lät familjens i storlek minsta medlem vara ute på egen hand har det bitvis varit ett himla skrikande och jagande. Fedden visar ingen nåd; så fort hon får syn på en grannkatt flyger hon med ett yl efter den! Stora skogisar likväl som små bonnisar, ingen urskillning. Det behöver ju inte sägas att hon sett nöjd ut om kvällarna, eller dagarna när hon kommit in för lite käk, dricka och toabesök.

Men så igår när jag kom hem från Älmhult anade jag plötsligt oråd. Det låg röda pälstussar lite varstans. Inte såna som jag pillat loss när jag rett ut tovor, utan rejäla saker med rot och allt. Så jag letade rätt på tjejen som låg gömd under sängen. Från ögat och en bit nerför nosen ett rejält rivsår och torkat blod i halva ansiktet. Lösa hårtussar på kroppen och en stor kal fläck på hjässan. Stackars Feddis!

Veterinär eller inte var den omedelbara frågan, men jag bedömde att vänta och se till idag. Och idag ser det inte värre ut tycker jag, även om det ser obehagligt ut, så vi avvaktar lite till och ser om hon läker av sig själv utan infektion. Så länge får hon stanna inne. Inte för att hon visat intresse av att gå ut än, men ändå.

DSC_1017
Inte lika kaxig längre

Begravning

Idag åker vi upp till Älmhult för Elias begravning. Det kommer vara överjävligt, men skönt efteråt. Det behövs ett avslut. Arvid har barnvakt i form av Lisas mamma under ceremonin. Det känns inte som att det hade varit lämpligt att ha honom med just då. Vi har hembundna buketter med små kort med hälsningar.

Det är så fel med någon som gått bort så plötsligt utan hög ålder eller sjukdom som föranlett det. Det gör ont i hjärtat nästan mer att han har mått så dåligt att döden har varit enda utvägen än att han inte finns längre. Så känns det nu i alla fall.

Att man inte kommer träffa honom igen är så overkligt. Jag föreställer mig hela tiden att man ska springa på honom där han går lite lätt framåtböjd med sin långa, gängliga kropp och tygkassen med något bandtryck svängandes i handen. Eller att han hoppar upp och ner skvimpandes en öl i ena handen på en konsert på Malmöfestivalen eller Debaser. Eller bara en sån sak som glöggfesten hos Cissi, där måste han ju vara med. Och leendet när han fick syn på en, hur han alltid sken upp.

Hur gör man när någon försvinner så hastigt? Raderar man numret i telefonen eller hur länge låter man det vara kvar? Alla bilder, kan man verkligen ta bort någon hur suddig den än är, det går ju inte att ta några nya, bättre. Så många små saker som inte har någon betydelse, men som ändå är där.

Krill fyllde ett år mer än förra året

Igår firades Krill traditionsenligt med middag på Möllan. Jag ville ha tonfisken, men tog kycklingen. Jonas passade på att i likhet med fölsegrisen och Billie-Cissi (kommer hon för övrigt fortfarande ha sin dotters prefix när andra barnet kommer?) äta ko. Cissi sin vana trogen körde på sillådan medan Nanna åt vegetariskt och Sara bakad potatis. Arvid satsade på mjölk, ev med en touch av sleepy bulldog. Så, där har ni menyn. Föreställ er den med ett sepiafilter och lätt suddade kanter med en fin ram så har ni instagramupplevelsen kirrad.

IMG_0878
Arvid uppförde sig finfint första gången på lokal. Jonas också, fast han har ju haft lite mer träning.

IMG_0879

IMG_20130522_205338

Stort litet monster!

Arvid var en monsterbebis igår. En söt sådan dock. Han bestämde sig nämligen lite opraktiskt för att det var så oerhört spännande att vara vaken att han med all viljestyrka han kunde uppbåda i den lilla kroppen höll sig vaken från tolvtiden till halv elva på kvällen. Humöret var hyfsat, mest att han mot slutet blev lite ska vi säga gnällig om han inte fick antingen konstant käka eller bli omkringburen. Av mig då. Jonas höll inte måttet tydligen.

Idag är han hittills av mer måttlig karaktär. Arvid alltså. Jonas vet jag inte; han är ju på jobbet. Arvid har börjat använda 62 i kläder nu. Stor kille! Så byrån är fylld till brädden igen tack vare allt vi ärvt och alla nya kläder vi fått. Han skulle nog kunna ha en ny utstyrsel varje dag fram tills det är dags för 68. Det är nivån vi talar om. Och vi gillart! När jag var liten stickade min mormor en tröja till mig, ett av få klädesplagg jag minns. Och idag har Arvid på sig en body från gammelmorfar Rolf och Gullvi med samma mönster. Fint!

DSC_0990
Snygg? Jag? Hur menar du nu? Skulle jag inte kunna vara det? Hallå! (Han är ju skåning, varför naturligtvis ett hallå)

Frukostkris

Har precis fått lillmister att somna och tänkte att det här med frukost är en bra grej. Så jag gick ut i köket för att i vanlig ordning få i mig hela veckans sockerbehov i ett mål genom en skål start. För att mota allt det översöta har jag alltid naturell yoghurt till. Mjölk riskerar bara att blöta och gegga upp starten, plus då att det blir alldeles för sött. Vad jag kommer på då är något Jonas sade igår om att det bara var en skål ren och han skulle ha den till frukosten, apropå att Fedden behövde en ny matskål. Flat tallrik känns liksom inte som ett bra alternativ och att diska för hand också mindre lockande minst sagt.

Katastrofläge skulle man kunna säga. Åtminstone om Jonas varit hemma och jag därmed haft någon att skylla det hela på. Nu är det ju bara Arvid och jag här så då får man hitta en lösning istället. Och det gjorde jag. en mycket bättre än start med yoghurt. Jag hade nämligen kvar havregrynssmul från rabarberpajen jag lagade i söndags så jag gjorde helt enkelt en repris på den. Ut i trädgården och plocka rabarber, ner i form och smulorna över. Sen tricket jag lärt mig av Rolf: Ringla över lite sirap så det blir lite knäckigt på toppen. Så nu står pajen i ugnen och väntar på att bli frukost. Way to go Teresa!