Den ”mysiga” amningen

Det talas gärna om hur mysig amningen är, en så fin stund mellan mor och barn. Men jag vet inte faktiskt. Det känns som att hela amningsbiten är överreklamerad. Att ha sitt barn så nära, nära intill är underbart. Att ha det smaskandes på en, inte lika. Jag skulle inte säga att det är något negativt heller, men det ger ju en del följdeffekter jag inte uppskattar. Att det gör ajaj-ont så man utbrister i det några gånger om dagen när mjölkfabriken skruvar på full fräs är inte så mysigt. Inte heller när brösten kliar satan. Varför gör de det förresten? Kanske ska fråga google.

Jonas får en helt annan typ av gosstund med Arvid, särskilt om kvällarna. Mig vill han bara ha mat av eller åtminstone ligga med mungipan mot bröstvårtan medan hos Jonas störs han inte av mjölklukt utan har mer kvalificerat mys. Sen har säkert vi det med lika mycket, bara att de stunderna försvinner i attackätandet..

DSC_0711
Exempel på attackätning som resulterar i mjölksprayning
Bild 2013-04-29 kl. 16.09
Den typ av gos jag vill ha mer av

Godkänd på efterkontrollen

I slutet av förra veckan fick jag kallelsen till efterkontrollen i Ystad och idag bar det av. Doktorn tyckte det såg jättefint ut om än att det inte var helt läkt överallt. Upp till ytterligare en månads sex- och överansträngningsförbud var hemgångsrådet. Annars tyckte hon också det var hög tid att börja med knipövningar. Turligt nog var det bra status på knipet trots att inget gjorts på så länge.

Efteråt var det sol, vackert väder och lunchtid så då tog vi en sväng till Åbergs Trädgård och åt god mat i kaféet och visade upp Arvid. När vi fick in maten blev det dock protester från unge herrn. Hans wään kunde ungefärligt översättas till ”Hit med bröna morsan! Du kan äta när jag sover om det tvunget ska vara. Nu vill jag ha käk!” Och så fick det bli.

DSC_0707
Lena gosade med Nallebjörnsarviden

Napp!

Skrikmaraton. Sådär skoj. Men ett enda stort wää har varit dagens melodi. Vi var en sväng till Ylvar och Olle i Häljarp och Arvid var inte på värsta skrikhumör, men knappast på bästa heller.

IMG_0699
Lite obekväm med att hålla Arvid

På vägen hem somnade han i bilen i vanlig ordning, men i ovanlig ordning vaknade han och gallskrek de sista tio minuterna. Och så fortsatte han hela eftermiddagen och kvällen med stopp för maratonätningar (ja, mina bröst gör ont nu, ajaj-ont).

Så efter ett antal timmar av ledsen Arvid bestämde vi att det var dags att testa napp. Tanken att något skulle sänka decibelnivån i hemmet var oerhört mer lockande än den om att akutinköpa hörselkåpor eller riktigt bra öronproppar. Och det funkade!

IMG_0702
Mycket nöjdare bebis

Att spela oskyldig

Sjukt nöjd som lyckats bli människa idag och då är inte klockan ens ett! Arvid halvsover i vaggan (går inte mer än så med vägarbetet utanför) och jag har satt på kaffe. Är liksom inte läge att starta upp en kanna förrän han slocknat. Dumt nog kom jag på att jag inte ätit lunch, så det får nog bli en mackvariant. Kan inte räkna med att både hinna kaffe och mat innan mister kräver sin mammas hundraprocentiga uppmärksamhet.

1366885923289
Jepp, ni ser rätt. Det är ett larm som ligger på golvet. Kan behövas för att skydda Arvid från kidnappning av sina släktingar.

Annars vill jag bara påpeka att en av Arvids favoritsysslor är att spela oskyldig. Som efter en natt där jag tvingats sova i soffan efter att han börjat gallskrika och varit otröstlig så fort vi lagt oss i sängen och sen på morgonen: ”Vadå? Skulle jag ha galt hela natten? Nej, nej, varför tror du det? Det har du nog drömt.”

DSC_0681
Om jag spärrar upp ögonen riktigt ordentligt så tror de inte att det var jag!
DSC_0686
Hehe, de gick på det… Igen..

Förlossningen del 2

Elva säger journalen att krystvärkarna började, men jag skulle nog säga att det var en halvtimme tidigare åtminstone. Och det var här vi stötte på patrull för första gången för värkarna var för svaga och korta så det hände ingenting. Arvid kom inte längre ned hur mycket jag än krystade. De provade med värkstimulerande dropp som gav som enda effekt att hans hjärtljud gick ner medan värkarna kom oftare utan att bli varken starkare eller längre.

Jag minns knappt hur krystvärkarna kändes mer än att de kom tätt och jag inte hann återhämta mig överhuvudtaget mellan dem. Den ökända ”bajsreflexen” infann sig inte och det var svårt att känna var man skulle krysta så jag fick inte riktigt rätt på det. Barnmorskorna, det var en studerande också, kallade på doktorn efter en timme och hon var bättre på att beskriva, men det tog sig ändå inte. Jag blev uppmanad att testa en uppsjö olika förlossningsställningar i förhoppningen att få fart på det, men det gjorde ingen skillnad. Tydligen gör inte alla som de blir ombedda utan stannar kvar i den ställning de är i även om inget händer. Underligt. Man vill ju lite dö när man flyttar sig, men om de som kan saken tror att det kan hjälpa gör man väl det tänker jag.

Det hände som sagt inget ändå så läkaren beslutade om att klocka mig. Jag frågade om de skulle klippa, men det behövdes inte var svaret. Klockan sattes och på en krystvärk drog doktorn, men den lossnade och följaktligen ingen progress. Nu såg jag att de plockade fram en större klocka som såg mer metallig och obehaglig ut. Den blev dock aldrig aktuell utan läkaren frågade om det fanns någon som var bra på yttre press på avdelningen och det var tydligen min ansvariga barnmorska som lade sig över magen på mig. Gjorde det extra ont? Ingen aning, jag var så fokuserad på att det var tvunget att fungera att jag inte graderade i det skedet. Jag var mer orolig att det inte skulle gå så de var tvungna att snitta. Någonstans här blev det klipp också. De sade det inte till mig, inte mycket sades till mig under krystskedet, utan jag tolkade vad de sade till varandra istället. Det är en väldigt svår situation att göra allt man kan och höra dem prata sinsemellan om att inget händer. För hände verkligen inget, rörde han sig inte ens någon millimeter? Jag vet inte. Efter åtminstone två timmars aktivt krystande, klipp, klocka och yttre press kom han i alla fall äntligen ut!

Då var det fem personer i rummet tror jag. Förutom barnmorskorna, undersköterskan och doktorn hade tydligen en barnläkare också kommit in som kollade och godkände Arvid. Jag vet inte om jag märkte när barnläkaren kom in eller ens att hen var där. Det var inte direkt som att jag brydde mig vem som var där i det läget.

Jag minns det inte som att jag kände att Arvid kom ut, men han skrek direkt så det var tydligt ändå. Och Anna, barnmorskestudenten, sade att det var en pojke och lade honom på mitt bröst. En liten, hal klump pojke som var och är det finaste jag någonsin fått. Han kisade mot mig och jag upprepade gång på gång att han var min bebis.

IMG_0009
Kärlek från första stund

Sen skulle moderkakan ut och den hade lossnat i princip direkt så där krävdes ingen vidare insats från min sida, vara bara att dra ut den med en kort krystning. När barnmorskorna därefter kollade mig beslutade de att kalla på doktorn igen. Det visade sig att på grund av den utdragna krystfasen hade mina slemhinnor överbelastats så pass att jag åkt på en sfinkterskada grad fyra, det vill säga fått en bristning hela vägen från slidan in i ändtarmen. Så medan Arvid började försöka hitta bröstet förberedde de för operation och undersköterskan tog bort mitt nagellack. Än en gång var kommunikationen med mig bristfällig och jag är bara glad att jag hade läst på och hade tillräcklig koll att jag förstod genom vad de sade till varandra. Jag blev inte orolig, det kändes snarare tryggt att läkaren kom tillbaka och att de bestämde för operation direkt. Om det är något man vill vid den typen av komplikation är det att den åtgärdas omedelbart.

IMG_0012
Så liten

Arvid hann aldrig hitta bröstet innan han blev överlämnad till Jonas och jag ivägrullad och nedsövd. Det tog bara en halvtimme från jag fått min lille pojke tills jag skickades vidare. Så medan jag blev sydd både inom och utom och fram och bak fick Arvid spendera sina första fyra timmar med Jonas. Och det gick ju bra det med, men det var oerhört skönt att få honom i sin famn igen när jag rullades tillbaka, fast nu till familjerum istället för förlossningsrum, från uppvaket.

IMG_0026
Bara underbart även om det gjorde överjävligt ont

De hade väntat med att väga och mäta honom tills jag kom tillbaka vilket var fint. Jag ville också se moderkakan, vilket Jonas hade lite svårare att förstå, så det fick jag då också. Jag tyckte det var intressant att se vad Arvid hade livnärt sig på/genom under så lång tid.

IMG_0040
Lisa skickade blommor och nalle

Trots problemen med krystningen och skadan som ställt till det en del i efterhand skulle jag säga att förlossningen gick bra och över förväntan. Det var ju bara krystningen som ställde till det, själva öppningsskedet gick smidigt. Men rent fysiskt är det klart betydligt besvärligare nu efteråt. Jag är rörlig nu, men i början kunde jag inte ens lyfta ett ben utan hjälp. Jag har doktorns order på att jag inte får anstränga mig ens på nivån att dammsuga förrän efter efterkontrollen hos henne i maj någon gång. Och det är klart oerhört frustrerande att varken kunna eller få göra vanliga, vardagliga saker. Bära på Arvid får jag, men inte mycket mer. Det gör jag ändå så klart, man skulle ju bli knäpp om man inte ens tömde diskmaskinen eller slängde in en omgång tvätt ibland. Och nu, fem veckor senare, känns det för det mesta inte som något större problem heller, men jag ser naturligtvis oerhört mycket fram emot att vara helt läkt och inte behöva oroa mig när jag gjort något som kan ha varit på gränsen i ansträngningsnivå.

DSC_0653
Världens naturligtvis rent objektivt sötaste sötnos

Förlossningen, del 1

Arvid bestämde sig för att titta ut två veckor före beräknat datum. Jag var inställd på att han nog skulle komma lite tidigt med tanke på alla sammandragningar, men inte så pass! Jag hade min sista dag på jobbet på torsdagen och på fredagen klippte jag mig, tanken att lika bra att få det gjort nära inpå så det håller ett tag. Sen var det annat praktiskt under helgen.

Jag hade ju inte fått göra något ansträngande på nära tre månader, men nu var ju faran över om det skulle sätta igång så på söndagskvällen jag tog tillfället i akt och målade taket i allrummet på ovanvåningen. Innan jag lade mig slog mig faktiskt tanken att det kunde vara på g, men trodde det inte. Min mage var lite väl snabb där på kvällen nämligen, vilket jag läst kunde vara ett tecken. Vi kan ju säga som så att det kanske var tur att jag inte renoverade eller gjorde något annat fysiskt jobbigt tidigare eftersom jag några timmar senare på natten till måndagen vaknade av att vattnet gick. Så mycket för att vila upp sig inför förlossningen..

Min första tanke var att vattnet gått, men sen kom jag ihåg allt bladder från barnmorskan om hur vanligt det är att man kissar på sig i slutet av graviditeten så då blev jag lite osäker och gick upp och kissade. Det kom inte mer när jag kissat klart så då tänkte jag att det väl bara var kiss då och visst lite pinsamt, men det fick tas itu med dagen efter, var inte mycket som kommit i sängen ändå.. Sen somnade jag precis till för att vakna av att det forsade ut med besked. Så upp igen och väcka Jonas så han kunde torka upp medan jag plaskade mig fram över golvet ut till badrummet.

När jag kom tillbaka stod Jonas med kalsonger på och höll på att dra på sig strumpor och skulle tydligen iväg till sjukhuset. Och göra vadå undrade jag.. Istället bäddade vi om sängen och lade oss igen, klockan var trots allt bara strax efter tre. Jonas förklarade att nu var det omöjligt att somna om varpå han låg och snarkade sött fem minuter senare.. Själv försökte jag sova, men det gick naturligtvis inte. Hade dock inte mer ont än som av lite molande mensvärk.

Vid åtta gav jag upp och steg upp och började beta av saker som måste göras nu när det skulle bli barn av. Dumt att inte ha betalat räkningar och skickat in olika specifikationer till gnällande csn och sånt liksom. Strax efter kom Jonas också upp och eftersom han hade datorn hemma jobbade han hemifrån. Det fanns ingen anledning för annat då. Senare på förmiddagen ringde jag förlossningen i Ystad för att komma in på kontroll, men det visade sig vara fullt inte bara i Ystad utan även i Malmö och Lund så de bad mig återkomma efter lunch istället eftersom allt verkade normalt och jag inte hade något ”aktivt värkarbete”.

Jag var inte särskilt stressad eftersom jag inte hade något ont att tala om egentligen. Kanske inte bekvämt direkt, men inte värre än att vi körde iväg och köpte en kamera, två amningslinnen och lite annat smått till bb-väskan. Vid tre var vi hemma igen och jag ringde Ystad igen som nu såg att det höll på att lätta upp och gav oss en tid för koll kl 18. Så jag gick och lade mig och tänkte att lite extra vila inte kunde skada. Och det hade det säkert inte gjort om jag inte tjugo minuter efter jag lagt mig vaknat av min första ”riktiga” värk och de sen fortsatte komma ungefär var tionde minut, precis lagom ofta för att inte somna om så klart.

IMG_0001
Lite akutpackning av BB-väskan precis innan vi åkte in

Jonas var mer stressad under hela dagen och när vi körde iväg ville han gärna gasa på lite extra. Nej, nej fick han på den. Och jag hade det perfekta argumentet att jag blev stressad när han körde fort och då också fick mer ont. Så han höll det lugnt och jag andades mig fram fint.

Tjugo över sex var vi i Ystad och jag blev uppspänd för ctg och bebbehjärtljud. De vill ju inte kolla hur öppen man är i onödan när vattnet har gått så de lät mig ligga där lite längre än vanligt istället. Efter drygt en timme var det fortfarande inte särskilt regelbundna värkar så barnmorskan var inne på att skicka hem oss igen. Eftersom hon märkte att jag andades mig genom värkarna tyckte hon vi kunde avvakta en liten stund till dock och jag passade på att gå och kissa.

IMG_0005
Jag tog först inte ens av mig stövlarna så inställda var vi på en snabb koll och sen hemskick på det

Vid åtta började det bli lite jobbigare och jag konstaterade att om det inte varit för vattnet var det då jag hade tyckt det varit lagom att åka in till förlossningen om vi varit hemma. Barnmorskan kollade då hur öppen jag var, dock utan att tro att vi skulle få stanna. Och det trodde ju inte vi heller. Förhoppningen var ändå fyra cm något så vi inte skulle bli hemskickade. Så det var med viss förvåning för alla parter skulle man kunna uttrycka det som det visade sig att jag redan var åtta cm öppen.. Vi hade bara haft min journal med oss in, resten var kvar i bilen, men det var inte direkt som det var läge för något i de andra väskorna vid det här laget ändå.

IMG_0007
Stövlarna åkte av

Det blev ja tack på lustgas till mig som var oerhört tacksam för all tid och många pengar jag lagt på olika avslappnings- och andningskurser. Jag var lättad att det gått så långt att det inte kändes lönt att ens överväga epidural. Tycker att det verkar väldigt obehagligt. Det där med nålar ni vet. Allt fortskred som det skulle och Jonas gav mig vatten och saft och det gjorde ju överjävligt ont de sista centimeterns, men inte värre än jag trodde, grät mellan värkarna, så ändå ok skulle jag säga. Vad gäller dryck så var det nog enda gången jag faktiskt skällde på Jonas under förlossningen, när han satte glaset med sugrör vid mig och tjatade om att jag skulle dricka, att det var viktigt och blablabla och inte lyssnade på mig som upprepade gånger påpekade att glaset var tomt..