Vecka 23 – Dagens ungdom

Den här lille typen i magen som börjar bli rätt stor nu, 20 cm från huvud till stjärt enligt min app, den saknar en del social kompetens. Jag har förklarat för Jonas att han måste uppfostra bebisen bättre. Det räcker liksom inte att jag säger till den. Som i söndags. Maria och jag såg Breaking Dawn del 2. Innan dess tänkte vi för övrigt ta en fika och uppsöka ett kafé, men det visade sig vara för mycket begärt klockan fem. För vem skulle vilja ha en kaffe på eftermiddagen? Helt orimlig begäran naturligtvis. Vi fick vårt koffein respektive julmustin i alla fall, även om det kändes hopplöst en stund.

Vi såg filmen, men medan slutet började närma sig kände jag hur kissnödigheten gjorde sig mer och mer påmind. Det började bli så man funderade ut nödlösningar för hur man skulle ordna det innan man kom hem. Det är ju ett inte helt ovanligt otyg biograferna sysslar med, att man slängs ut på gatan utan att få passera toalett sekunden eftertexterna sätts igång. Jag konstaterade dock att det nog skulle lösa sig. Om inte annat finns ju ett Burger King man kan köpa något äckligt på för att få kod till toaletten. Vad gör bebisen då när jag börjar slappna av igen? Jodå, med sina uppenbara fotbollsgener intakta siktar den gång på gång mot det mest bolliknande den kan hitta i min arma kropp och går till attack mot min urinblåsa gång på gång. Inte uppskattat. Var är uppfostran? Respekten för sin mammas kropp och kissnödighet? Ingenstans.

När jag reste mig flyttade bebisen lite på sig i alla fall och trycket lättade och det var inga problem att ta sig hem. Det krävdes tydligen att säga till den på skarpen.


2 kg upp och magen syns, särskilt om man som jag passar på att svanka lite extra på bild.

Annonser

Att bli eller inte bli gravid

Jag har aldrig räknat med att det ska vara lätt att bli gravid. Nog för att jag snudd på halva livet knaprat piller varje dag för att undvika att bli det, men tanken att det kan vara svårt har också varit där. Man vet ju inte förrän man försöker och innan man bestämt sig för just det är det av naturliga skäl inte optimalt att ”bara testa” för att se.

Sjukvården (eller representanter för den) gör regelbundet kampanjer där de skuldbelägger kvinnor för att de väntar allt längre med att skaffa barn och därmed löper större risk att drabbas av ofrivillig barnlöshet. Men männen då? Vem säger att det bara är kvinnorna som bestämmer om en sån sak? Det kanske är männen de skulle attackera, att de ev tvingar in sina kvinnor i ofrivillig barnlöshet bara för att de vill vänta. Eller att spermiekvalitén försämras med åren? Nej, det är lättare att klaga på kvinnor för det är så man har gjort i alla år, skyllt på kvinnorna så fort något inte går som tänkt med reproduktionen eller barnen. (Och nej, jag tror inte de gör det för att vara elaka, utan av någon missriktad omtanke/budgetfråga som snarare resulterar i just skuldbeläggning.)

Lobbyism riktad mot politikerna verkar inte vara aktuell, trots att det i många fall är rådande politik som försenar folks föräldraskap. Själv är det inte förrän nu, 30 år gammal, som jag har rätt till föräldrapenning så som systemet är tänkt. Tidigare hade det fått bli ett pusslande med inkomster från allehanda ströjobb, korttidsanställningar, inhopp, säsongsarbeten, eget företag etc. Jag hade alltså knappt kunnat förutse min kommande ekonomi överhuvudtaget när jag gick på föräldraledighet och ännu mindre kunnat räkna med att ha jobb varken under graviditeten eller efteråt.

Visst det hade säkert funkat på ett eller annat vis med lägstanivån i kombination med bostadsbidrag och ev familj som hjälpt till, men det kanske inte är så man helst väljer att gå in i föräldraskapet. Ekonomisk trygghet är en förutsättning för många. Inte för de styrande politikerna dock.  För dem är det ju en ren vinstaffär om folk skaffar barn innan de har en fast inkomst. Att betala ut 5400 kr eller det fyrdubbla? Lätt vad de föredrar. Att det kostar med ivf och utredningar är en bisak. Det ligger ju i en annan pott och att se saker i ett större perspektiv är farligt – det kan ju visa sig att ens modell inte fungerar så bra. Bättre att göra det bakvägen och få folk att må dåligt av att de varit själviska som väntat och sen hoppas på att det ska fungera som avskräckande exempel för andra som också bara tänker på sig själva.

Jag är oerhört glad att jag blev gravid direkt vi började försöka. Vi hade pratat om det en tid och eftersom jag ville garantera champagne på min 30-årsdag och stort kalas dan efter så väntade vi till dess. Jonas tänkte att det skulle gå direkt så jag förklarade att man nog inte ska vara så säker och han började googla och kom även han fram till att det kanske man inte skulle och ställde i likhet med mig in sig på att det nog var mer realistiskt med en sommarbebis och inte en våris. Det var väl bara Lisa som trodde det skulle gå fort. Sekunden hon kände till våra planer började hon räkna med en väldigt lugn semestertripp till Mallis, vilket hon visade sig göra rätt i.

Att det går så fort första gången innebär dock inte att det gör det om vi skulle vilja ha ett till barn framöver. Där har man också vänner som varit, som har fått ett barn utan problem och sen när det varit dags för det andra har det sagt stopp. Och då hamnar man i samma fålla som de som inte lyckas från första början, att folk ska lägga sig i. De flesta menar säkert väl, men det hjälper knappast individen. Att få höra att barn är meningen med livet och att ens erfarenheter inte är lika värda för att man inte har barn är knappast stödjande för någon som försöker förgäves. Eller om man försöker få syskon att man missunnar sitt barn när man inte skaffar en bror eller syster till det. Sen finns ju alla de som ska ”hjälpa till” med välmenande råd som att det bara är att slappna av eller kanske ta det lugnt med mat/alkohol/aktiviteter/ha ett liv.

Sedan kommer vi till de som funderar på adoption eller tar klivet dit. Också en lång sträcka där folk tycker att de har saker att säga till om. Till att börja med måste man tydligen reda ut om de har IVF:at och i så fall hur många försök. Det är för den delen också viktigt att reda ut vems ”fel” det är att det inte funkat (och förutsätta att det är tjejens) och gärna lägga till att kvinnan får skärpa sig om hon tyckt behandlingen varit jobbig ”för det är ju ingen rättighet att få barn”. Därefter ska man också reda ut hur barnet kommer att se ut för det är ju viktigt det där om paret ska få en blekfis eller är kolsvart eller var någonstans på skalan det kommer hamna.

Jag är som sagt glad att det funkade utan problem och hoppas att det fortsätter på den banan. Jag har hellre huvudvärk i fyra månader till än tvingas gå igenom vad så många andra gör.

Aj aj som vanligt

Jag tänkte bara dela med mig av hur man ser ut när ens huvud velat traska in i en bekväm koma så länge som mitt:


Kanske inte så farligt säger ni. Jo säger jag.

För övrigt anser både Klara Persson och Eva Lindgren att jag behöver banta nu. Förutom Elsa igår då. Shitty tyckte dock inte att jag skulle satsa på deras piller, utan menade på att det lät otrevligt så jag sätter väl dem på spamlistan istället.

Vecka 22 – Bli av med din bukfetma

Ny vecka och fortfarande inte någon prominent mage att skryta med. Jag har dock kommit fram till att det mest måste bero på mina oerhört vältränade magmuskler! All chipsätning och mitt gedigna vindrickande innan minin kom till har satt sina spår på magen så att den nu hålls inne lite mer.

Fast det är ju inte alla som tycker det. Jag brukar inte få spam till min mail så jag får anta att det mail jag fick från Elsa Larsson imorse var i all välmening. Hon tycker att jag har blivit tjock och att det just är magen som är problemet. Som tur är har hon en bot – piller för viktnedgång.

Nu vet jag inte hur de ska tas, men det börjar kännas som att en dosett kan vara på sin plats snart. Å andra sidan vet jag inte hur länge jag behöver trilla hennes mediciner, jag har ju inte gått upp mer än kanske 1,5 kg och det borde ju gå ganska fort att arbeta bort tycker man. Fast nu när jag tänker mer på det kan det ju vara så att hon vill att jag ska ner under 18 i BMI så att jag garanterat är underviktig. Nu är jag ju på skyhöga drygt 20. Så då har jag plötsligt mer att jobba på, 7 kg något. Kan vara svårare. Särskilt som bebisen kommer kräva mer efterhand. Jag kanske ska maila henne och fråga hur hon menar, hon har ju alldeles klart inte varit tydlig nog.


Aj aj aj mitt lilla huvud.

Det ska vara roligt att kissa

Idag hade jag den stora äran att få besöka vårdcentralen för urinvägsinfektion. Eller först var jag inte välkommen eftersom jag dumt nog försökte få en tid i Staffanstorp. Där tar de bara emot ickelistade om de har till exempel akuta bröstsmärtor eller andningssvårigheter, alltså sådan man ska söka till akuten och inte vårdcentralen för. Men jag var välkommen att lista mig där inför en annan gång. Jag påpekade att det nog inte var så aktuellt eftersom jag ju ska få en bebis om några månader och knappast vill åka till Staffanstorp om det är något.

Tänk så mycket hellre jag hade betalat en eller två hundringar extra för att få gå till en annan vårdcentral när jag är på annan ort. Men så funkar inte systemet. Man ska välja sin vårdcentral och sen är du fast. Det ”flexibla vårdvalet”.

På min vanliga vårdcentral gick det desto bättre i alla fall och jag fick en tid bara en timme efter att jag ringde. Där verkade de tycka att det var viktigare att man kom in. Jag var där en kvart innan utsatt tid, pratade med Hanna som också väntade på sin tid. Innan jag hann anmäla mig i receptionen kom min läkare ut och hämtade mig och tyckte att jag skulle behandlas oavsett vad resultatet visades. Jag påpekade visserligen också att jag hittills aldrig gått till vårdcentralen för urinvägsinfektion utan att det varit det och att de gånger det sett fritt ut från bakterier på labbet hade jag fått gå till jourcentralen på kvällen och haft betydligt högre halter.

Så fem minuter senare var jag ute igen och kunde ta nummerlapp till labbet och vänta på min tur till receptionen. Det var bara ett nummer före mig till provtagning så jag tänkte att det skulle gå fort. Fel tänkt. De hade väl morgonmöte eller fika eller någonting för det tog drygt 40 minuter innan numret före mig kallades och sen fem till innan jag blev insläppt. Fullt rimligt. Verkligen. De var trevliga när jag väl fick mugg till mitt kissprov och de kunde sätta en termometer i örat på mig. Kan upplysa om att min temp var 36,8 om ni undrade.

Så nu knaprar jag ännu mer piller. Morgon: vitamintablett och antibiotika. Lunch: antibiotika. Middag: vitamintablett och antibiotika. Sänggående: Järnkapsel. Och sen lite alvedon då och då så klart i förhoppningen att åtminstone dämpa huvudvärken. Funkar högst bristfälligt dock.

Mitt lilla huvud

Mitt lilla huvud rymmer inte så mycket nuförtiden. Allt som oftast råder total kortslutning innan jag har hunnit formulera klart en tanke. Det kan ställa till det när man försöker vara en effektiv och duktig arbetare på jobbet. Frågan är vad det är som fyller ut därinne nu när synapserna är avskurna och bara signalerar ajajaj mest hela tiden?

Jag fick ju en tid hos farbror doktorn (som var namne med Fulle för övrigt) till i fredags så då gick jag ju dit. Jag fick göra spännande saker som att pricka min näsa när jag blundade och hålla balansen också det med ögonen stängda. Och så lyssnades på mitt hjärta, togs blodtrycka, trycktes i ansikte och nacke. Inga konstigheter så jag fick order om att lämna blodprov måndag morgon, telefontid på fredag och som en liten bonus skulle han skicka en remiss till neuro.

När det där med neuro kom upp tyckte jag först att det kändes lite överdrivet. Särskilt som huvudet var ovanligt bra förra veckan och jag bara hade lite ont och till och med var helt värkbefriad i två dagar! Jag stoppade mig dock innan jag började protestera, lika bra att de kollar upp det om de tycker att det kan vara bra. Men lite simulant kände jag mig allt som. Den här veckan är dödshuvudet tillbaka i full kraft dock, så det känns lite rimligare att jag ska bli undervisningsexempel för läkarkandidater på tisdag.