Spindeldrömmar

Den uppmärksamme (åtminstone på twitter och i den mån inläggen letat sig vidare till facebook) har iakttagit att jag drömt mardrömmar om spindlar allt som oftast på sistone. Häromnatten mindes jag det inte på morgonen förrän Jonas berättade det för mig. Illa när jag till och med väcker honom av mardrömmar.

Huset har de största, äckligaste spindlar i källaren jag ev sett nånsin. I Sverige alltså. Tvättstugan är i källaren så man kommer inte undan heller. Jag funderar kring Anticimex. Camilla tipsar mig om någon elektronisk avskräckare man sätter i eluttaget. Jag har Fedden. Ändå. Anticimex kanske. Men då ligger det kanske döda spindlar överallt sen och det har hänt att jag inte gått över en tröskel för att det har varit en död spindel där.

En boost hos Leif kanske skulle vara på sin plats tänker någon. Eller att det ger sig säkert när jag bott i huset ett tag. För det senare alternativet vill jag bara påpeka att jag är uppvuxen i hus och berätta att när jag var säg 14 kanske såg jag två spindlar på mitt rum. De försvann in i ett hål i garderoben. Eftersom ingen av naturliga skäl kunde garantera att de inte fanns kvar och skulle komma ut igen (och attackera mig – det garanterades iof även om vi alla förstår att det var lögn) gjorde jag det enda vettiga. Jag flyttade in till mina småsyskon och sov inne hos dem i två veckor. Shitty fick hämta sådant jag behövde från mitt rum eftersom jag vägrade gå in där.

Så åter till Leif då. Jag har ju lagt ett antal timmar på det här med spindlandet med honom så nu är jag väldigt bra i mitt tycke. Jag har inte panikgråtit av en spindel på över ett år (Öland med Shitty, Svenne och annat löst folk förra sommaren) och jag accepterar generellt sett att de finns och om de inte är för aggressiva kan jag tillåta att de är där de är tills någon (Jonas eller Fedden) kan ta bort dem. Det kanske inte har blivit bättre sen jag spindlade med Leif, men så mycket sämre har det väl ändå inte blivit tror jag. Snarare det att det är fler spindlar i min omgivning nu än det var i lägenheten och då ökar naturligtvis problemen.

Eller problem och problem. Jag tänkte att det säkert finns en förklaring till mitt irrationella beteende till de här åttabenade ondskans kryp. Åtminstone till mina drömmar. Så nu när jag packade ner de sista av böckerna i hyllorna såg jag en bok jag fick av Daniel för en tjugo år sen: Drömlexikon. Perfekt! Så nu kan jag berätta att drömmarna egentligen handlar om: ”ofta de känslor av beroende och konflikt man känner sig ‘fångad i’ i förhållande till modern; alla känslor du inte vill ‘handskas’ med, som de som uppkommer då en partner lämnar en.” Jonas har inte lämnat mig vilket leder till slutsatsen: Allt är mammas fel. Bra, då var det avklarat och jag kan gå vidare.

Att inte köpa hus

Som den med koll vet var vi på väg att köpa ett hus redan i våras. Vi tittade på det tre gånger tror jag innan vi lade vårt bud. Efter dryga veckan fick vi ja på budet och skrev snart papper och bokade in besiktning. Jonas när en sund tveksamhet till de allra flesta mäklare och vägrade därför säga vem vi hade som besiktningsman trots upprepade frågor. Mäklaren försökte också gång på gång övertala oss att anlita en han tyckte var bra. Vi lyssnade inte.

Så kom besiktningen och vi ägnade hela dagen åt att inspektera alla utrymmen. Säljaren som tydligen inte tagit ledigt hela dagen blev stressad över att det drog ut på tiden. Inte vi, vi hade fått beräknad tidåtgång av besiktningsmannen, vilket vi också förmedlat vidare till mäklaren. I samband med besiktningen visade det sig att mäklaren hade skönmålat en hel del och till exempel direkt ljugit om takets ålder med 35 år. Nu vet jag inte vad det finns för mäklarkoder, men rena lögner antar jag inte är ok.

Det visade sig också att det fanns rejäl, med betoning på rejält, med mögel på vinden, det fanns ingen luftspalt, tilläggsisolering var mer skadlig än nyttig att de otaliga sprickorna i fasaden var av sådan art att det fanns påtaglig risk att trästommen hade skadats, mögel och fukt i källaren, ingen dränering var gjord på år och dag med följd att badrummet i källaren riskerade att åldras ordentligt i förtid etc etc.

Så vi blev lite stressade och Jonas ringde mäklaren för att diskutera resultatet och prisnedsättning. Det samtalet var  inte det bästa. Först sade mäklaren att han förstått det direkt när han kollat upp besiktningsmannen (”Du kanske märkte att jag gick iväg och ringde ett samtal. Det var för att kolla vem han var.”), att det inte skulle bli något köp. Så menade Jonas på att han tyckt att besiktningsmannen varit objektiv och verkligen inte försökt avråda oss från att köpa, att den som rekommenderat oss honom ju hade köpt huset han besiktigade.

Att skylla på besiktningsmannen funkade alltså inte. Då var det Jonas det var fel på och att han minsann aldrig skulle hitta ett hus och var galen som ville ha ett hus från 40-talet utan att vilja ta den typen av fel det var. Och möglet var bara att tvätta av och isoleringen att dra upp här och var med en krok.. Jonas kom aldrig längre än att berätta om vinden innan personangreppen började. Mäklaren hade minsann förstått redan från början att vi inte skulle köpa, det hade han märkt. Jonas frågade då varför han hade
försökt sälja på oss huset så aktivt om han inte trodde på det. Då vände han tillbaka till ”besiktningsmannen som ju var helt onormal som besiktigat en hel dag, det räckte gott med två, tre timmar. Och en hel timme bara till att gå igenom ritningar och bygglov! Vansinnigt!” Och han hoppades att vi skulle använda den här besiktningsmannen även i fortsättningen och att vi aldrig skulle hitta ett hus.

Trevligt helt enkelt. Och professionellt. Personangrepp både mot oss och besiktningsmannen. Vi fick inte ens chansen att komma med motbud innan mäklaren började attackera oss (mest Jonas då) och besiktningsmannen. När vi skulle lämna in pappren för uppsägning av kontraktet slutade han svara i telefon, ljög om öppettider för kontoren och försökte i största allmänhet fördröja processen så att vi inte skulle kunna dra oss ur. För efter det bemötandet av honom ville vi knappast ha huset längre.

Så Bülow & Lind kan jag inte rekommendera någon. Och huset ligger fortfarande på Hemnet även om de plockar bort det lite då och då så att dagarna ska nollställas. Priset när det väl säljs kommer troligtvis bli lägre än vårt tänkta motbud. Egentligen är det synd om säljaren som faktiskt blev lurad av mäklaren. För oss går det ingen nöd på, vi har ju köpt ett mycket finare och bättre hus på alla sätt och vis som vi får nycklarna till på måndag!

Klen som få

Vaknade vid två inatt av den härliga känslan att plötsligt inte längre kunna andas. Ni vet när den där kanalen som sammanlänkar lungorna med näsborrarna bara klaggats igen. Underbart. Munnen då för sitt luftintag. Eller hur var det nu? Var det möjligtvis så att halsen och mandlarna också bestämt sig för att svullna till? Ja, men så var det ju. Liksom sådär mysigt att man klöks upp slem. Det är så man vill börja veckan. Särskilt när man har sanslöst alldeles för mycket att göra på jobbet redan. Så när jag somnade igen vid sexsnåret kände jag att det skulle mycket till för att jag skulle låta min värkande kropp få lämna lägenheten idag.

Man skulle kunna tro att det var fullmåne och jag därför också blivit sned i hela ansiktet. (Farmor hävdar att hon blir det.) Men snyggt är det att se hur jag försöker kippa luft utan att anstränga en ömmande hals. Om ni undrar tänker jag stanna hemma imorgon också.

Snabbmat

Den som har varit ute med mig en sen och blöt natt vet att det där standardkapitlet fyllemat inte är lika okomplicerat när jag är med. Det blir liksom lätt så att jag halvt säger upp bekantskapen med mina vänner i kön till Sibylla samtidigt som jag gnäller satan över sortimentet. Eller om puckobrudar har invaderat falafelhaket och på värsta t ex Vellingegnäll visar upp sin totala efterblivenhet. Då kan det också bli lite dålig stämning.

Nu är det kanske inte bara på fyllan jag har issues med snabbmat, snarare så att jag vid nyktert tillstånd inser hur dålig idé det är att köpa det och helt enkelt undviker det. Idag var jag nykter, men trött som vore hon tre på morgonen när jag gick på McDonaldsjakt i Älvsjö. Jag hade insett mina begränsningar och tackat nej till att äta med mina kollegor. Trevligheten på topp på den. Å andra sidan var risken att jag skulle vara betydligt mer otrevlig om jag var tvungen att socialisera överhuvudtaget.

Så jag gick som sagt på jakt. På håll såg jag de fula gula bågarna och gick mot dem. Problem uppenbarade sig dock strax: Jag kunde inte hitta ett sätt att ta mig över motorvägen dit. Till slut frågade jag, med desperation i blicken, en kvinna och sen en man på Willys parkering om det gick att ta sig dit till fots. Ingen av dem kände till något sätt. Då började jag nästan gråta. En smula trött ja. Och hungrig. Men jag tog mig samman och hittade en grillkiosk där jag kunde köpa med en halvdan kycklingburgare med extra ost. Funkade det med.

Vad jag vill med detta? Ingen aning. Nu ska jag se klart Hollywoodfruarna. Gäller att passa på när man har skräptv.

Barn är inte så fräscha

Jag var hos Ninni i söndags. Vilda och André var på dop så det var bara Viran hemma av barnen. Vi byggde duplo. Det är inte lätt att leka med lego med en ett och ett halvtåring för de förstår inte grundläggande saker som att lek inte är ekvivalent med att riva ner det den andra bygger. Men det är olika. Men vem vet, Viran kanske kommer jobba med att riva hus en dag? Då vet jag att hon har god träning i det i alla fall.

Viran var så som många barn också är väldigt givmild med sina saker och erbjöd mig både att dricka ur hennes nappflaska och att smaska på hennes banan. Jag kan inte påstå att jag gjorde någotdera, men låtsades för att hålla god min. Man vill ju inte göra henne ledsen bara för att hon gillar äckliga saker.

Image

Och det här med äckliga saker är något hon excellerar i när det kommer till bordsskick. Höjdpunkten för henne när vi åt middag var att doppa potatisen i vattenglaset tills vattnet blev så pass grumligt att det inte gick att se igenom. Mysigt redan det. När hon sen drack av vattnet tittade Vilda på henne som om hon inte kunde förstå att de var systrar. Tydligen händer det att Vilda ber om att få lämna bordet för att hon inte vill kräkas så äcklig Viran är.

Image