Regngnäll

Det är lunchtid och det regnar. Imorse var det strålande sol. Det är det alltså inte längre.

Positivt med att det regnar:

  • Jag kan känna mig nöjd med att jag valde att hänga upp tvätten inomhus och inte i trädgården imorse.
  • Jag kan känna mig nöjd med att jag tog på mig en kofta imorse.
  • Jag kan handla mat till ikväll eftersom jag har bilen här.

Negativt med att det regnar:

  • Jag kan inte gå min lunchpromenad. Igår var det sol. Då satt jag på en gräsplätt och åt min lunch lyssnandes på Lena Sundströms vinterprat. Hon är så smart den kvinnan. Om jag skulle bli kär i en kvinna vore det nog hon.
  • Jag tänker bara på att det regnar och kommer inte på något att köpa när jag irrar omkring på Citygross.

 

Posterboy

Posterboy ser så ledsen alternativt arg ut när det inte går hans väg. Ändå håller jag på honom. Inte för att han är posterboy utan för att jag är så trött på Spanien. Det är ganska underhållande det där att krönikörerna också tröttnat på deras bolltrillande och gnäller om hur tråkigt de spelar. Gnäll gnäll gnäll. Det är det bästa vi alla gör, gnäller. Jag är något av expert på det själv. Om man inte är det ska man inte ha en blogg, åtminstone inte en som min. Om man skriver om kläder, smink eller annat i verkligheten relevant behövs det kanske inte, vad vet jag, orkar inte läsa dem. Varför låtsas att saker är bättre än de är? Hellre gnälla av sig i så fall. Fast ibland blir det lite för mycket av det goda, eller gnälliga.

Jag har inget att komma med just nu. Hänger i Lomma med en blå i handen, datorn i knät, katter som stirrar på varandra, en Jonas som äter chips, en jag som äter ostbågar och fotboll på tv:n som även har spännande kanaler där man kan titta på Lyxfällan. Idag var den stora lärdomen att det är dyrt att röka och att man sparar pengar på att laga barnmat isf att köpa på burk. Bra att veta.

Jag vet att jag inte är först, men Ronnie alltså

Den här Ronnie Sandahl, som vad jag förstått efter uttalanden i samband med hans debutbok inte kallade folk (kvinnor) för hora när han växte upp utan var en snäll, liten pojke  enligt sig själv och en stor hög andra och därmed förtjänar oerhört mycket kredd för att han i likhet med de allra flesta män inte kallade folk (kvinnor) för hora, är inte mycket till ljushuvud i min bok. Jag har alltså inte skrivit någon bok utan det är figurativt tal. Vad han sade istället för hora vet jag inte. Är inte särskilt intresserad heller. Om det är något jag skulle undra när det gäller honom är varför hans föräldrar valde att döpa honom till Ronnie. Inte bara att det är ett y-namn, utan på det är det ett y-namn som man försökt tuffa till. Ungefär som när Kajsa plötsligt heter Kajza. Underligt.

Ronnie, med ie alltså som inte kallade folk (kvinnor för hora), har skrivit en krönika i Aftonbladet idag.

Förresten, var det inte så att boken hette typ ”Vi som inte sa hora”? Alltså i imperfekt. Säger han det nu? Kallar han folk (kvinnor) för hora i vuxen ålder? Jag vet inte. Kanske borde läsa boken. Kommer inte hända. Såvida den inte är den enda lektyren i en sommarstuga en regnig dag. Kommer alltså inte hända.

Krönikan då. Den handlar om hur dålig han tycker Anja Pärson är som människa. Det är inte ok att säga hora för Ronnie (med ie) , men det är ok att lägga sig i huruvida folk vill diskutera vem de ligger med. Jag vet inte vad det är han vill uppnå. Måste man vara ombudsman för något bara för att det man tror på eller känner inte tillhör normen? Måste alla invandrare arbeta mot rasism? Naturligtvis inte. Det skulle bli jobbigt om Zlatan plötsligt stod upp för det och krönikörerna inte längre kunde skylla på Zlatans ”blod” när han gör något de inte väntat sig.

Men Anja är ju en osolidarisk person som inte tidigare använt sitt privatliv och inte vill göra det nu heller till att arbeta för homosexuellas (jag skulle för övrigt säga att hon är bi eftersom hon gillat män förr, men det verkar vara en bortglömd beteckning i dessa tider, åtminstone så länge det för stunden aktuella könet är samma som ens eget) rättigheter eller unga homosexuellas självkänsla. Dåliga Anja. Tycker Ronnie med ie.

Ligger vi i fejd?

Det är en legitim fråga. Spontant skulle jag säga nej, men det verkar inte så. Här går jag och är en fantastisk människa, åtminstone mot alla som förtjänar det, iaf för det mesta, ok ibland, tillräckligt ofta om inte annat. Och jag tänker ”Så trevligt det ska bli när Millan och jag åker till Loka Brunn.” Så upptäcker jag att ni inte röstar på Millans recept på Bloggreceptboken, alltså på Salt & peppars rabarberpaj. Hur kan några töntiga tapas leda tävlingen? Är det för att de är det första receptet och folk inte orkar bläddra längre? Jag kan förstå det eftersom det är sjukt störigt med e-böcker i min värld, men ni behöver inte läsa boken eller ens ladda ner den utan kan nöja er med att rösta på rabarberpajen.

Jag vill vinna den här resan och det gör jag om Millans recept får flest röster. Om ni tänker ”Men jag har ju redan röstat från den här datorn, mer kan jag inte göra”, tänker ni fel. Det finns mobiltelefoner man kan göra sånt på nuförtiden, smartphones kallas de. Tips. Och det finns surfplattor. Och jobbdatorer och jobbmobiler. Så i princip alla borde kunna ge oss åtminstone två röster per man. Varför inte damma av sin gamla pc som knappt fungerar och rösta? Ok? Så behöver vi inte ligga i fejd i onödan.

 

 

Dualitsur

Detta är inget nytt, men jag blev påmind när jag städade. Oftast blir jag det när jag ska laga mat, men nu plockade jag bort saker jag lite praktiskt ställt bakom en högtalare för att lika praktiskt ställa dem under ett bord. Flytta från ett ställe till ett annat. Ungefär som när man var liten och gömde allt under sängen. En del saker förändras aldrig – man får bara mer utrymme när man blir större.

Iaf så stod systemkassen i vilken jag förpassat min dualitstavmixer med alla extraredskap där och pockade på min uppmärksamhet. Stavmixern jag fick för snart två år sen av mamma och Bo. Stavmixern de köpte mig i födelsedagspresent eftersom jag slitit ut ännu en skitbosch eller skitbraun. Dualit eftersom det skulle vara den bästa, eftersom den skulle hålla. Det sade de på Allt i kök. Och visst funkade den bra länge. Fram tills den skulle mixa lite broccoli i en soppa i vintras. Då blev det elfel och det var bara att lägga ut den illaluktande saken på balkongen och vänta på att den skulle sluta ryka.

Och visst slutade den ryka, men inte lukta. Så den fick ligga därute i kanske två, två och en halv vecka tills man kunde ta i den och lägga ner i en påse utan att stinka död och peck resten av dagen. Nu var det ju inte en skitbraun eller skitbosch och jag hade inte mixat is eller något annat uppenbart dåligt för maskinen så här trodde jag att jag skulle kunna begära att få stavmixern lagad eller om inte det gick bytt till en nu på Allt i kök.

Där trodde jag fel. Det var ju som vi minns så att jag fått den i present. Med presenter medföljer sällan kvitton. Det saknades alltså. Mamma och Bo hittade det inte heller. Men man kan ju tänka sig att när det är elfel, dvs ett uppenbart tekniskt fel på produkten, skulle affären ta emot mixern och lösa det ändå. Det gjorde de inte. De tyckte istället att jag skulle gå till Rakspecialisten med den och se om de kunde laga den. Jo, det känns ju rimligt att betala hutlösa summor för något som egentligen går på garantin.

Men man får ju förstå dem. Det är klart att det är bättre att strunta i att ta emot den undermåliga varan de har sålt och därmed döda sin relation till mig. För det är ju inte alls så att jag älskar köksprylar och tycker att det är helt fantastiskt att trava runt på Allt i kök och spana på mina Kitchen Aid (en dag kommer en av deras köksmaskiner, modell större med degkrok, att stå fint i mitt hem). Och det är inte heller så att det är där jag har köpt merparten av alla köksartiklar jag inhandlat det senaste året. Nej nej nej. Naturligtvis inte. Så det är klart att det är bättre att ha en pinne i röven och vara otrevlig. Mycket bättre.

Tips! Handla inte på Allt i kök i Malmö. Tips! Dualit är inte så jäkla bra som de påstår.

Fy och åter fy!

Zetas mozzarella. Jag köpte den och gjorde en standard tomat-mozzarellasallad. Jag brukar riva i mozzarellan, men det gick knappt så hård osten var. Och smak? Ja precis, smak? Det fanns det ingen alls. Hård, smulande, smaklös ost – isch. Förhoppningsvis för dem själva var det någon som fått sparken som hämnades genom att förstöra osten innan de slutade. Annars lär detta vara en enda stor minuspott i deras räkenskapsår.